Fången från Azkaban är massmördaren Sirius Black som rymt från trollkarlsfängelset
och enligt varje klok gissning är på väg mot Harry Potter för att döda honom.
Såsmåningom visar det sig att han i själva verket är oskyldig och Harrys gudfar
och Harry och Hermione räddar honom undan en säker död. 

En viktig och mörk ny företeelse i Harry Potter och fången från Azkaban är dementorer.

Dementorerna är onda på riktigt – icke att förväxlas med boggartar (bloggen har skrivit om dem tidigare). De är en slags varelser som tar ifrån människor deras lyckliga minnen. I allvarliga fall lämnar de människor tomma och utan själ för alltid. Det finns inget botemedel mot detta.

När J K Rowling skrev om dementorerna hämtade hon inspiration från en depression hon gick igenom under en svår period i sitt liv. Känslan av att aldrig kunna vara lycklig mer var en hon hade upplevt och hon kände till den förlamande känslan som det ger.

Alla som varit med om något riktigt svårt kan nog känna igen känslan att övermannas av en sorg så kvävande att man tror att man aldrig kommer att bli lycklig igen.

Det går –  lär J K Rowling ut – att motverka det här genom att frammana sina lyckligaste minnen. En gång när Harry gör det tycker han sig se sin far (som varit död sedan Harry var ett år gammal). Han förstår att han inte ser honom, men vill ändå gärna tro på det.

Och Dumbledore säger:

-Tror du verkligen att de döda som vi har älskat någonsin lämnar oss? Tror du inte att vi minns dem som allra tydligast i våra svåraste stunder? Din far lever i dig, Harry, och ger sig starkast till känna när du verkligen behöver honom.

När mörkret sluter sig som tyngst runtom mig får jag också  ta till de lyckliga minnena. Den 23 november 2002, till exempel, var en dag av lyckliga minnen. En dag när Ansgar levde. En dag när ingen trodde att det fanns några speciella hälsoproblem med honom. En dag när sorgen inte slagit oss sönder och samman. Idag lutar jag mig mot den dagen, och mot vad Dumbledore säger. Ansgar är inte så långt borta som man kan tro.

Så älskar vi honom
och hans kärlek till oss
är självklar och skoningslös
och han får oss att längta
såsom vi aldrig längtat till någon förut. 
-fritt efter Ulf Lundell
(från Ansgars dödsannons)