Regnet regnar inom mig också.

-Hatar inte du också november? Hon tittar på mig med ögon som varit vakna för länge, med ögon som borde få blunda lite nu. Vi står och vränger fordade galonbyxor rätt eftersom våra treåringar skall leka ute på förskolan denna morgon.

Jag känner råkylan och fukten genom hennes röst, genom min röst, genom hela november. Jag vet vad hon hatar.  Tittar ut på gården där vattenpölarna poppar av nya regndroppar.  Och eftersom det är november, den sortens november som går genom märg och ben, så tittar jag längre.

Jag tittar ut, bortom gården, till den där gråa gravstenen i Norduppland, den där november står två gånger, som födelsedatum och som dödsdatum. November är Ansgars månad. Grå. Tung.

Regnet regnar inom mig också. Det är en så väldigt novembrig november.

E tittar upp på mig och gör en grimas. Hon vill inte ha vantar. Iallafall inte de vantarna jag hade tänkt. Hon vill ha rosa vantar, rosa stickade fingervantar som inte kan stänga ute regn utan bara samla upp det och bli tvättsvampsunkna och väga två kilo styck. Jag envisas med galonvantar. Vi orkar inte ens bråka om det, jag resignerar och räcker över vantarna till förskoleläraren som känner E och som lovar att hon skall få dem så fort hon fryser. Vi ler mot varandra, vet båda att hon kommer att frysa så fort jag gått utanför grinden.  Självständighetsbehovet har många lovvärda egenskaper, men det håller en inte varm om fingrarna.

Regnet regnar inom mig också. Det är så mörkt att skelettet krullar sig. November.

Vi går ut genom dörren och grinden och tar farväl av varandra, vi som nyss stod och drog i galonkläder och inspekterade kängor. Och utanför grinden står H och väntar på mig. Vi skall kramas en gång till har hon bestämt, en gång till eftersom vi hade olika åsikter imorse om huruvida hon skulle gå på gymnastiken idag eller inte. En gång till, så att gråheten jagas på flykten.

Och regnet slutar regna inom mig och istället börjar en varm och lovande eld att brinna. Elden som också föddes i november, fast året efter Ansgar. En flamma som säger att det finns en fortsättning, ett liv som kommer efter dödens kyla. En stark låga som heter H.

För november är inte bara regnets och gråhetens och sorgens. November är också H:s. Hon fyller år om en vecka idag och när hon kom in i mitt liv, bröt glädjen igenom. Glädjen som hållits fången i ett grått stumt torn ekar nu mellan kullarna som ett skratt som ständigt föds på nytt.

Skrattet som lyfter november. Skrattet som skrämmer regnet. Skrattet som är regnbågens alla färger.

Solen lyser inom mig. Det är november.

Och någonstans bortom sorgen jublar livet.