Vår collie och en av våra svarta katter vandrar makligt grusvägen bort mot ”stenskogen” där det brakar om tallarna som barnen leker bland. Collien och katten ser ut som ett äldre par på promenad – stannar och vilar lite ibland och samtalar om allt det vackra de ser omkring sig. Sedan går de långsamt igen. De är noga med att vänta in varandra och kroppsspråket avslöjar att de har en lågmäld diskussion om hur grönt det fortfarande är på åkrarna.

M: Så där skall vi också gå när vi är gamla.

jag: Stillsamt och idylliskt och långsamt och vänta in varandra ibland.

M: Du kommer att vänta in mig men jag kommer inte att vänta in dig.

jag: För att… du är mycket långsammare än vad jag är?

M: För att jag är katten och du är hunden. Och katten struntar i om hunden hänger med men hunden älskar att katten hänger med. Katter gör som de själva vill. Hundar gör som flocken vill.

jag: Men… katten hänger ju med hunden. Det syns.

M: För att den själv vill ja.

jag: Du kan ju vända och vrida allting så att det betyder precis vad du vill.

M: Du fattar ju inte.

jag: Joho. För att collies är mycket intelligentare än katter. Jag fattar att du gör som du vill och jag bara får hänga med.

M: Neeej. Du fattar inte. För det är en komplimang.

jag: Eh… ok. Det skall alltså vara någon slags komplimang att jag är den som bara följer efter den coola katten som går sin egen väg?

M: Inte just den grejen.

jag: OK. I så fall är det en sådan där komplimang som behöver förklaras.

M: Hunden gör som flocken för att det är hundens plikt att skydda flocken. Och katten går där den vill och den vill vara med hunden.

jag: Jaa…

M: Så när vi blir gamla blir jag kanske din plikt. Men du blir mitt val. Där du går där vill jag också gå.

jag: Ah.

M: Så.

jag: Åh.

M: Så var det.

jag: Det var ju riktigt fint.

M: Visst var det? (paus medan jag kontemplerar M och han kontemplerar djuren som vandrar sida vid sida)Vet du? Jag tror att just den här komplimangen är över nu.

jag: Va? Vadå? Men jag gillade ju den!

M: Titta ut genom fönstret. (vi kollar båda ut och ser att hunden jagar katten. Katten hoppar ljudlöst  och vigt upp på en trave ved och hunden springer med huvudet före rakt in i några ganska kraftiga stockar)

jag: Eh…

M: Man… behöver kanske inte tolka allt symboliskt.

jag: Det… behöver man kanske inte.

M: Och vi skulle ju gå ut och gå när vi var gamla. Kommer du ihåg? I solnedgången. Inte hoppa på vedtravar. Inte dänga huvudet i gamla stockar.

jag: Just det. Så var det.

M: Exakt.

jag: Best friends forever.

M: Så var det. (vi lutar oss mot varandra)

jag: När skall du flytta på den där vedhögen egentligen? Och hur länge har den legat där? (tystnad)

M: Och DÄR försvann stämningen. (tystnad)

jag: Det måste vara min pliktkänsla.

M: (kanske en liten aning tillkämpat) Mm.

jag: Och ändå vill du gå där jag går och allt det där!

M: (lite mer tillkämpat ändå) Mm.

jag: SÅ romantiskt!

M: (med mer tillkämpning än man kan tro går att få in i ett ord som bara består av en upprepad konsonant) Mm.