När jag åkte till Ansgars grav för att tända ljus mötte jag spöken.

Jag visste att jag skulle göra det. Jag gör det varje år vid Allhelgonatiden.

Det är inte gångna tiders osaliga vålnader. Det är inte de gravsatta på Hökhuvuds kyrkogård som så här års står upp och flyter omkring som en dimma.

Det är inte ens Ansgars spöke. Ansgars spöke vore en välkommen hemsökelse, tror jag, men jag kan inte se honom sväva på kyrkogården. Jag kan inte se honom alls.

Ibland upplever jag att han är med oss, en skyddsängel för familjen, men jag ser honom inte. Han spökar inte för oss.

De spöken jag möter på Hökhuvuds kyrkogård är mig själv. Mig själv från Allhelgonahelgen 2002: höggravid, aningslös, en person som ännu inte mött sorg, som ännu inte behövt se det hårda och svåra i vitögat. Och mig själv från december 2002: med kroppen så full av sorg att det inte finns något annat.

Jag möter de här två versionerna av mig själv, osynliga men på plats, som om tiden som gått inte är något annat än en massa kalkerpapper mellan då och nu, som om det är samma miljö och därför fullt möjligt att träffas där. Jag anar dem, känner deras närvaro. Jag vet inte varför, men det är som om jag kunde sträcka ut en hand, om jag bara kunde göra det i en annan dimension än de jag råkar kunna, som om det skulle kunna gå att se dem, röra vid dem, om bara allt var lite lite annorlunda.

När jag ser mig själv som höggravid, vill jag rusa fram och slå in mitt spöke i bomull, hindra henne från att möta sorgen, hindra henne från att bli någon annan än den hon är. Jag vill skydda henne, hålla henne trygg, hålla henne ovetande om alla de grymma härjanden som sorgen gör i en människa.

Jag känner mig som om jag såg en film –  jag vet att det kommer att sluta i katastrof, vill stanna filmen, hejda tiden, vill att det skall bli ett annat slut den här gången.

Och samtidigt vill jag det motsatta – då vill jag skaka henne, säga åt henne att inte vara så självcentrerad, så övertygad om att världen är till för att göra henne lycklig, så fast i sin egen oskuldsfulla oberördhet.

För jag är någon annan nu. Sorgens härjanden i mig har gjort mig till en vuxnare människa, en starkare människa, en bättre människa. Det är inget jag vill. Jag skulle mycket hellre vara omognare, svagare och sämre och ha Ansgar. Men man väljer inte sådant. Så nu är jag starkare.

Men jag är ändå maktlös inför mitt höggravida spöke. Jag kan inte hejda katastrofen som  nalkas henne, jag kan inte stoppa lavinen som hon kommer att dras med av.

Jag kan inte rädda hennes hjärta. Jag kan inte bota Ansgars hjärta.

Men jag kan ana henne och jag kan känna inför henne beskyddarinstinkt och frustration.

Det andra spöket står vid Ansgars grav. Förtvivlad. Hon kan inte slita sig därifrån, det är den enda plats i världen som hon vill vara på, för det är då hon är närmast Ansgar. Närmast, men inte nära.

Hon bara står där och gråter. Gråter, som om hon skulle upplösas och bli till enbart tårar och sedan rinna ner genom jordlagren och förenas med sin son. Hon är, där hon står, nästan lika död som Ansgar, fast hon lever och andas. Hon finns endast ytterst motvilligt på en jord där hennes son inte lever.

Henne vill jag inte skydda, henne vill jag trösta.

Jag vill berätta för henne om framtiden som kommer. Om glädjen som kommer att komma även när sorgen är stark. Om Ansgars småsyskon som kommer att göra livet värt att leva igen. Om att tårarna torkar. Om att livet blir uthärdligt. Annorlunda. Men uthärdligt.

Men jag kan inte röra henne heller, inte beröra henne heller.

Jag kan bara lämna henne till sin sorg. Lämna dem, när jag lämnar kyrkogården.

Och när jag sätter mig i bilen igen, slår det mig hur lycklig jag är. Jag har en värld att  åka tillbaka till efter kyrkogården, en familj att åka till. Människor att leva för. Människor att leva med. Efter mörkret och dimman och skenet från de flämtande ljusen, finns något som väntar mig.

Jag lämnar mina spöken. Jag åker hem. Jag går från död till liv.