E slappar lite framför Askungen 2, som hon fick i julklapp av H.

Hon är butter. Hon tycker att de gör allting fel i hela filmen.

Feministen i mig blir glad, för jag håller med. Det finns mycket att bli upprörd över för en modern kvinna.

Visar sig dock att E:s upprördhet inte är så ideologiskt förankrad som jag trodde. Hon tycker mest att ”en film skall vara lika varje gång man tittar på den”. Japp. Hon trodde att hon kollade på Askungenfilmen (den vanliga) och att någon har gått och ändrat (mao försämrat) handlingen.

Med andra ord nästan exakt samma bedragna och besvikna känsla som jag själv har när jag tittar på säsonger av Vita huset som inte Aaron Sorkin skrivit.

A kommer in och får höra varför E är så missnöjd. Han grubblar ett tag, går och hämtar den första Askungenfilmen och visar E att den ligger i sitt fordral, att det inte är den hon tittar på. E tittar upp på A och förvirringen lyser i hennes ögon. Hon tänker i tio sekunder.

-Men! säger hon plötsligt, som Hercule Poirot som, till följd av att butlern bär sin slipsnål en aning mer till vänster än vanligt, förstår vad som hänt med diplomatens brorsdotters brutala mord, Men! Då — då — då FINNS prinsessan på RIKTIGT! Och — MÖSSEN!

Och det är klart. Så är det. En film kan ju vem som helst finnas med i. Men två. Då måste det vara dokumentärt.