Står och stryker Lucialinne åt E, när jag plötsligt hör ett distinkt ljud från köket. Det är det distinkta ljudet av en treåring som genomsöker sina storebröders chokladkalendrar, med en uppfriskande brist på konventionellt datumtänkande.

Om ni vill veta exakt hur det distinkta ljudet av en treåring som genomsöker sina storebröders chokladkalendrar låter, så vill jag att ni kastar era associationsbanor till hur vinden susar i skogens träd i aprilsolens glans. Just det där lilla prasslandet, och susandet.

Ja, om man bortser från de vilda segerjublen när hon hittar en ännu icke uppäten chokladbit alltså.

Jag avbryter strykandet och går att reda ut saker och ting. Upprörda chokladkalendersinnehavare som kräver att chokladtjuven inte får gå lös. Jag beslagtar ännu icke uppätet stöldgods. Pratar lugnande med pojkarna. Går tillbaka till strykbrädan.

Och då har det mystiska hänt, att det röda midjebandet är utbytt mot ett exakt likadant rosa midjeband.

Väldigt rosa.

Väldigt, väldigt rosa.

Hello Kitty-rosa.

Jag stirrar på det. Jag är helt säker på att jag strök ett konventionellt, julrött band, bara några minuter innan. Eller?

Jag stirrar mer på det och tänker att jag skulle ha kommit ihåg just den här rosa nyansen, tänker att jag kanske aldrig kommer att glömma den nu, hur mycket jag än försöker.

Och medan jag står där och stirrar hör jag ett ljud bakom mig. Inte ett triumferande segertjut, inte prasslandet i aprilträd, utan ett ytterst litet ljud. Ett alarmerande litet ljud. Ett ljud som i all sin lågmäldhet får håren på ens armar att resa sig i plötslig, oförklarlig skräck.

Och när jag vänder mig om, står hon där. Fortfarande chokladfläckig på kinderna, fortfarande tre år. Och ler.

-Var tog det röda bandet vägen? frågar jag.

-Inte rött, säger hon och pekar. Rosa. Jag ÄLSKAR rosa.

-Jo, men var är…

-Lucia älskar också rosa, hävdar hon.

-Eh… um… men jag höll på att stryka ett RÖTT band.

-Inte. Rosa band.

Hon pekar och ler så att chokladen på kinderna nästan når hårfästet.

-Jag ÄLSKAR rosa.

-Mmm..

-Och jag ÄLSKAR dig.

-OK.

-Och LUCIA älskar dig!

Hon strålar emot mig.

Problemet är inte att hon vill vara okonventionell på Lucia. En av hennes storebröder kombinerade tomtekläder, Staffansstjärna och ljuskrona när han gick på förskolan. Sånt klarar vi. Men.

Problemet är att det känns lite som att hon medvetet ställde till med en distraktion (och vad jag blir extra imponerad av: en distraktion som innebar att hon fick äta choklad) för att jag inte skulle märka att hon bytte ut bandet.

Problemet är. med andra ord, att det känns som att hon är smartare än vad jag är.

Och jag har fortfarande inte hittat det röda bandet. Men det rosa bandet lyser från hallen, där det hänger på samma galge som det strukna lusselinnet. Det är vackert struket. Och kanske bara lite, lite, pyttelite chokladfläckigt i ena hörnet. Kanske.

Then he heard a small sound like a dove saying coo.
He turned around fast, and he saw a small Who.