Vi har klätt granen.

Eller nåja. När jag säger ”vi” är det väl inte ”vi” så mycket som ”H”.

. Och när jag säger ”klätt” är det väl inte så mycket ”klätt” som ”belamrat”.

Och när jag säger ”granen”, tja… Det är tekniskt sett en gran. Inte en björk. Inte en alm. Det är en gran. Men det är inte en julgran.

Jag tror att det mest ekonomiska sättet att tala om vad det är för slags gran är att säga att vi har tagit den själv, på vår kulle. Med S:s ord om att även fula granar måste få bli julgranar ringande i huvudet. Och ofta har det blivit så med våra granar att vi för säkerhets skulle knyter en lina som hjälper till att hålla uppe granen. I år har vi två linor. En röd, en grön. Båda linorna är snyggare än själva granen.

Men det är dekorerat, det där trädet. Det kan man inte säga annat än.

Och E tycker att det är det vackraste träd som finns, som någonsin har funnits. Sådant värmer ett modershjärta. Gång på gång sade hon ”vi har den finaste julgranen, mamma!”

Den är faktiskt så fin, i hennes ögon, att den har fått den finaste komplimangen någonsin. Hennes låtsaskompis har nämligen en exakt likadan gran. Lika stor. Lika grön. Lika sticksig. Men fulare.

Och då skall vi veta att vad vi än möter och vad vi än har upplevt så har hennes låtsaskompis redan varit med om det. Fast bättre. Större. Vackrare. Ståtligare.

Men årets julgran hemma tilltalar en prinsessålderstreåring så mycket att inte ens hennes låtsaskompis gran är finare. Det är unheard of.

Jag berättade för M att jag tyckte att det var lite rörande. Han tittade på mig. Tittade på granen. Tittade på mig. Tittade på granen. Tittade bort från granen. Tittade på mig.

M: Du tycker att det är en komplimang att vår gran är finare än en fiktiv gran, tillhörande en fiktiv person?

jag: Ja!

Han tittar på mig igen. Tittar på granen. Tittar på mig.

M: Tja. Det sätter väl nivån liksom.

jag: Nivån?

M: Komplimangnivån. Jag kan inte tänka mig så många komplimanger som vår gran kan få i år. Men att den är snyggare än en påhittad gran kanske man kan tänka sig ändå. Om man nu vill säga något snällt.

Han tittar på granen igen, som om han vore hypnotiserad, som om han stirrar granen djuuuupt in i ögonen, och glömmer allt annat. Så rycks han ur transen, skakar på sig. Tittar på mig igen.

M: (med ett aningens dåsigt tonfall) Om man nu vill säga något snällt. (paus) Och. Om man vill säga något snällt och har en riktigt otäck fantasi. Då kan man säga så.

jag: Tja. Jag tycker det var fint iallafall. Hon är så glad.

M tittar på mig igen. Tittar mycket demonstrativt inte på granen. Tittar på mig. Stint. Och talar sålunda:

M: I sådana fall vill jag passa på att berätta att jag tycker att du är mycket snyggare än min fiktiva fru.

jag: Åh. Wow.

M: Än ALLA mina fiktiva fruar faktiskt.

Åh.

Wow.

Verkligen.

He HADN’T stopped Christmas from coming – IT CAME!
Somehow or other, it came just the same!