E: Mamma sjöng när hon hämtade mig på dagis idag.

H: Va?!

jag: Ja. En liten Luciatruddelutt bara. E sjöng och jag liksom sjöng med henne.

H: VAR! DET! NÅGON! DÄR?

jag: Jag vet inte, några fröknar bara, kanske några förskolebarn, och, ja, du vet, alla dina kompisar och alla som går i sexan och  — (möter hennes blick) Jag bara skojar. Det var bara några dagisbarn där.

H: Ååååh vad pinsamt!

jag: Jag försäkrar dig att ingen som du känner såg mig.

E: Jag såg dig.

jag: Ja, vi sjöng tillsammans! Vi höll varandra i handen och sjöng Luciasången. Det var roligt!

E: ”Ute är mörkt och kallt, i alla husen”

jag: ”Lyser nu överallt, de tända ljusen”

H: Argh! Mamma. Lyssna nu på mig. Du får inte sjunga. Du får ALDRIG sjunga.

jag: Men jag gillar att sjung-

H: Aldrig.

jag: Men det är mysigt att sjung –

H: Mamma. Lyssna på mig. Andra människor kanske tycker att deras mammor är lite pinsamma ibland, liksom. Du vet. Typ när de skrattar högt eller har sin gröna jacka eller så. Men inte ens VÄRLDENS mest pinsamma mamma som finns i hela Skolsta SJUNGER. För man GÖR inte så.

jag: Men de andra mammorna kanske inte är lika musikaliska som jag.

H: Åååååh! Man GÖR inte så.

jag: Du vet, jag sjunger ju faktiskt väldigt —

H: OFTA.

jag: Och gärna.

H: Du är typ den enda föräldern som kan vara pinsam till och med när du är alldeles ensam i ett rum.

jag: (kontemplerar detta) Hm. Som en superkraft.

H: (himlar med ögonen. Hon gör det bra. Hon gör det så bra att hon gör det en gång till)

E: (förtjust) Min mamma är PINSAM! Min lilla mamma. Du kan sjunga för min docka istället. (sätter dockan på en stol, tar med sig H därifrån)

Jag tittar på dockan. Dockan tittar på mig. Jag funderar på om den föredrar klassiskt eller modernt. Jag sjunger så gärna vilket som. Innan jag har hunnit tänka ut detta har H kommit tillbaka lite snabbt och försett dockan med ett attribut –  dagens slutliga recension av min sångförmåga.

Jag och dockan tittar på varandra. Jag blinkar. Dockan ler. Vi börjar vårt framträdande med Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Jag spelar luftgitarr. Dockan ler varmt och vänligt. Jag headbangar på sticket. Dockan ler möjligen en aning överseende.

Men jag kan svära på att hon sjunger med i sista refrängen.

Och någonstans, i ett nästan  ljudsäkert gömställe i en annan del av huset, säger någon ”Pinsamt” och någon annan svarar ”Typ ÖSAPINSAMT”. Och jag avbryter min Kurt Cobain-imitation för att viska till dockan ”Vänta bara tills jag sjunger Lady Gaga.”

They’d stand close together, with Christmas bells ringing.
They’d stand hand-in-hand. And the Whos would start singing.
And the more the Grinch thought of the Who-Christmas-Sing
The more the Grinch thought, ”I must stop this whole thing!”