Första kvällen efter första dagen efter jullovet. M och jag sitter i vardagsrummet och gläds åt att rutinerna är på väg tillbaka.

E kommer upp. Hon kan inte sova för hennes docka har klistrat fast ett klistermärke i hennes hår.

Vi tar bort klistermärket, kammar håret, stoppar i säng.

E kommer upp. Hon kan inte sova för hennes docka sjunger så högt att de andra mjukisdjuren vaknar. På ENGELSKA, vilket förstås är extra illa.

Vi följer henne in till sängen, anmodar strängt dockan att sjunga lite tystare, stoppar om.

E kommer upp. Hennes docka har sagt att hon är en pruttunge, vilket hart när är den värsta förolämpning man kan råka ut för om man är tre år.

Vi säger att dockan inte vet vad hon pratar om, att hon skall säga till dockan att hon inte bryr sig om det. Stoppar om. Möjligen stoppar vi om med lite mer sammanbitna tänder den här gången. Men vi stoppar om. Säger ”sov nu” med sövande stämma. M tittar med hypnotisk blick på dockan: ”Sooov”.

Går ut i vardagsrummet igen. Diskuterar om det är knäppt eller bara vansinnigt att försöka söva en docka. ”Men det är ju inte vilken docka som helst,” säger M. ”Det här är en PIGG docka.”

Den pigga dockans ägarinna kommer upp. Dockan har gjort något helt förfärligt. Dockan har tagit en sax och lagt i E:s säng. E är orolig att dockan skall klippa hennes hår med saxen.

Vi tar saxen och lägger den på ett dockfritt ställe. Stoppar om. Säger ”Sov”.

M stannar kvar en sekund längre för att meddela att nu tänker vi strunta i dockan resten av kvällen. Om alla bara gör det, kommer vi alla att få sova så gott i natt.

-Strunta i dockan, säger E prövande.

-Bara strunta i henne!

-Bara. Strunta. I. Henne. E upprepar långsamt, som om hon antecknade. M nickar och stänger dörren med minen av en man som har löst ett problem.

Right.

Det dröjer mindre än tio sekunder.

-Dockan är arg för att jag struntar i henne, säger en trulig treåring trumpet.

Jag går in. Har en pratstund med dockan. Dockan förstår. Dockan viskar i mitt öra att hon förstår och att hon skall vara alldeles jättetyst nu. Jag meddelar E detta.

-Men dockan…

-Dockan vill bara sova nu, viskar jag fast. Sov du också.

Stänger dörren med minen hos en kvinna som löst ett problem som hennes man inte kunde lösa. Triumferande, för att uttrycka det kortfattat. Det dröjer mer än tio sekunder.

Typ tolv.

-Mamma…

-Ja.

-Mamma…

-Ja.

-Dockan ville bara sova. Men jag var lite dum. Jag slogde dockan. Hon behöver ett plåster nu.

M och jag tittar på varandra. Tittar på E. Sedan gör vi vad vi borde ha gjort från första början. Det som alla kloka föräldrar gör. Vi pekar på varandra. Upprört.

-Hon RETAR mig, säger M till E.

-Men han tog min bok, säger jag till E.

-Jag ville bara sova men hon väcker mig hela tiden, säger M (helt sanningsenligt för övrigt).

-Han sjunger bara, säger jag.

E stirrar på oss. Tar oss i hand. Leder oss varligt till varsin fåtölj. Sätter oss ner. Säger att vi skall vara snälla nu och tysta så skall vi få sova sedan.

-Men hon RETAS, säger M.

E försvinner. Kommer tillbaka med dockan. Ger M dockan. Går och lägger sig. Resolut. Somnar på tio sekunder, nu när dockan inte är där och busar.

Och där sitter M med dockan, och jag med stora filosofiska funderingar. Fick M dockan för att hon ansåg att de är lika goda kålsupare? Eller skall dockan vara någon slags domare? Eller tycker hon helt enkelt att dockan var lite för besvärlig att dela säng med?

Jag tittar på min halvsovande make och min dotters docka. Lägger över dem en filt. Stannar upp och tänker att E är rätt lik mig, hon vill ha lugn och ro. Och M kanske är lite lik dockan, om man tänker efter.

Lägger en till filt över dem. Själv går jag in till E och sover där. Godnatt.