Idag såg jag en skymt av min sorg. På ryggen. Jag var på väg ut, hade saker att göra. Ville stanna upp och fördjupa mig i sorgen, möta den, stänga in mig i den, leva ut den. Men gjorde inte det. Hann inte. 

Men sorgen väntar. Sorgen finns kvar när jag kommer tillbaka. Ständigt närvarande. Ständigt där. 

Förut har jag tänkt på sorgen som en blöt yllefilt som lägger sig över en och långsamt kväver. Men idag ser jag något annat hos sorgen. Idag känns sorgen som en gammal vän. Som ett mörkt rum att krypa in i när jag behöver. Så idag vill jag lyfta fram jag sorgen.

Inte den färska, otäcka, skrapande nya sorgen. Aldrig den. Den gör så ont, gör så mycket ont och svart, att den aldrig kan omtalas som något positivt.

Men här, idag, i den mogna sorgen, den som väntar, den som växt ihop med mig under åren; i den mjuka sorgen. Där finns det skäl till en mild erkänsla, en slags antitribut, en tillägnan.

Så. Jag lånar några ord – men bara några ord – av Paulus, som han nog inte tänkte sig skulle tillämpas på sorg. Ändå tror jag inte att han skulle misstycka alltför mycket, han hade varit med om ett och annat, han också.

Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal.
Och om jag har den sortens kärlek som känner alla hemligheterna och har all kunskap,
ja, om jag har kärlek som kan förflytta berg, då kan sorgen drabba, för sorg kommer av kärlek.

Och sorgen är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner ingen glädje i lidandet, den lider med dig i din ledsamhet.

Allt bär den, allt tror den, allt fyller den, allt uthärdar den.

Sorgen upphör aldrig.
Den existentiella krisen skall förgå.
Det allomfattande ältandet skall tystna.
Den kyliga gråheten skall förgå.
Ty våra känslor är begränsade, och vår hjärnas förmåga att störtdyka är begränsad.
Men när allt detta förgår, skall sorgen finnas kvar.

När jag inte drabbats av sorg talade jag som en helt annan person, förstod som en annan, tänkte som en annan.
Men sedan jag blev sorgsen har jag gått miste om den jag var förut.

I sorgen ser vi en gåtfull spegelbild av det vi vill se ansikte mot ansikte.
Ännu är min syn begränsad; någon gång skall den bli klar, och spegelbilden brista som droppar som faller till marken.

Och nu består sorg, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.