Vissa saker kan man inte dela med sin man. Glass är, naturligtvis, exempel på en sådan sak. Men det finns andra saker: mörkare, djupare, svårare.

Vissa saker kan man inte dela med sina barn. Vissa saker är det en mors jobb att bära själv. Att inte låta dem se enormiteten i svärtan i vuxenvärlden.

Och vissa saker kan man inte dela med sin blogg. Det är saker som man saknar förmågan att fånga i ord, som man inte kan beskriva på rätt sätt.

Så ensamheten står tät omkring mig som en granskog. Vem kan man dela detta med? Vem kan förstå? Hur skall man kunna ta sig igenom identifikationsproblematiken? Den rena skärande tärande skrämmande bristen på fasta hållpunkter i livet? Tyngden man plötsligt upplever. Rotlösheten. Otåligheten. Längtan. Väntan.

Sådant som händer när tvättmaskinen går sönder.