E: Jag kan inte sova för min docka har BLOD på knät.

jag: Mm.

E: Du måste ge dockan ett plåster.

jag: Har dockan ont?

E: Ja! JÄTTEONT.

jag: Kommer dockan att förlora så mycket blod att det är farligt?

E: Ja.

jag: Så jag måste komma med ett plåster precis nu?

E: Ja.

jag: Varför frågar jag ens?

E: Jag vet inte.

jag: (går in i badrummet och tar fram ett plåster. Eller nej: Tre plåster. De första två ratas av E eftersom de inte är ”tillräckligt rosa”. Går till E:s säng och lyfter upp dockan)  OK. (börjar plåstra om dockan medan E fnittrar på ett sätt som jag måste beskriva som ”nedlåtande”)

E: Mamma, det är inte DEN dockan!

jag: Nähä.

E: Det ser du väl! Den har ju inget blod!

jag: Eh… förlåt. Jag… tyckte… att jag såg lite… dockblod… där.

E: Men det är ju den andra dockan!

jag: (lyfter i den andra dockan)

E: Inte den.

jag: Nähä.

E: (listigt) Gissa!

jag: Nej.

E: Jo!

jag: Nej. Där drar jag gränsen. Jag har nu kommit med ett plåster. Till en docka. En ALLVARLIGT blödande docka. En allvarligt blödande docka som måste ha ett rosa plåster. Och nu har jag sökt upp dockan på sängkanten och det är inte den dockan. Och nu skall jag GISSA. Så. Här någonstans drar även min integritetskänsla streck, OK? Och idag råkar det vara här.

E: (listigare än någonsin) Du får välja på två! Du får gissa på bara två!

jag: Nä.

E: OK.

jag: OK?

E: (som om hon förhandlat med någon som ställer väldigt höga, nästan orimliga, krav, som hon till sist bestämt sig för att efterkomma) OK.

jag: Så… vem är det?

E: (med utomordentlig listighet) Den OSYNLIGA dockan.

jag: (blir så trött)

E: Det är den OSYNLIGA dockan som har blod.

jag: Osynligt blod, förmodar jag.

E: Ja.

jag. OK. Visa mig bara var jag skall sätta plåstret.

E: Nä.

jag: … nä… hä…

E: För jag vet inte var den osynliga dockan är.

jag: (känner mig som om jag simmar i slowmotion i gelé) Jag tänker inte springa runt hela huset och leta efter en osynlig docka.

E: Men hon blöder!

jag: Men hon blöder ju OSYNLIGT!

E: För hon blöder INUTI kroppen. Det gör ont på INSIDAN av knät. Stackars liten docka.

jag: Mm. Så då… då behövs plåstret mest av symboliska skäl då?

E: Men hon BLÖDER.

jag: Osynligt. Och på insidan.

E: (högljudda tårar)

jag: OK E. Godnatt.

E: Men! Dockan! Saknar! Mig!

jag: Ja.

E: Och BLÖDER.

jag: Ja.

E: Och kanske gråter!

jag: Mm. Men osynligt.

E: Och man kan inte höra heller.

jag: Alltså — (vänta lite nu här…) Vänta lite nu här.

E: Vad?

jag: Vänta! Tyst!

E: Vad är det?

jag: (sveper ut med handen) Där! Där var ju dockan! Jag hittade henne!

E: Gjorde du?

jag: Ja! Titta! (visar upp mina tomma händer)

E: Sätt på plåstret nu då!

jag: (fumlar omkring med plåstret) Så! Det blev osynligt när det hamnade på den osynliga dockan. Nu vill dockan sova! Godnatt!

E: Mamma…

jag: (har redan gått ur rummet)

E: Mamma… mamma… MAMMA! (hennes röst tonar bort medan jag går mot vardagsrummet igen)

M: Vad var det?

jag: Äsch. Inget. Jag har hanterat situationen, kan man säga.

M: Så att?

jag: Hennes osynliga docka hade för det första tappats bort och för det andra så blödde hon. Fast liksom på insidan, så att det inte syntes. Men det var ju egentligen ett jättelättlöst problem, när man tänkte på saken. För jag behövde ju bara låtsashitta henne och sedan låtsassätta på plåstret och sedan låtsaslägga henne hos E och ….

M: Så att E fick dig att komma in till henne, för trehundrade gången ikväll?

jag. Ja, men jag..

M: Och leta efter något som inte finns och därför inte kan blöda och sedan hitta ett plåster…

jag: Tre plåster.

M: TRE plåster. Och sedan – efter att ha funderat en stund, antar jag – hittade du dockan och osatte på henne plåstret och…

jag: Jaja.

M: E vet hur hon skall göra.

jag: Jaja.

M: Blev du ledsen nu?

jag: Tja… lite lättlurad känner jag mig ju onekligen.

M: Sårad?

jag: Äsch.

M: Stackars dig.

jag: Det går nog över om jag får ett osynligt plåster.

M: Du. Måste. Skoja.

jag: Jag curlar dem. Men vem curlar mig?

M: Nu vet jag inte om jag skall låtsashämta ett osynligt plåster eller låtsasringa till din mamma.

jag: Det är sådana små osäkerhetsmoment som håller vårt äktenskap friskt.

M: Mm. På låtsas.