M: Hon kommer aldrig att tycka att du är cool. 

jag: Det gör ont i hjärtat. Jag som är så himla cool.

M: Äsch. Det är vårt jobb att vara ocoola nu. Alla föräldrar måste vara det.

jag: (buttert) Det ingår inte i min naturliga grundpersonlighet att vara ocool.

M: Det finns två sorters ocoolhet: den man gör med flit och den som kommer när man försöker vara cool och inte är det. Gissa vilken som är värst.

jag: Du menar att jag bara skall resignera? 

M: Kanske. Du vet den där mössan du har?

jag: Den som jag inte får ha när jag hämtar henne på skolan?

M: Mm.

jag: Den som är så fin.

M: Jag tror att hon tycker att den… öh… passar den coolhetsgrad som hon upplever att du har. 

jag: Hm. Jaja. Jag fattar.

M: Ja.

jag: Det är ju deprimerande!

M: Tja.

jag: När hon är ur tonåren och jag får vara cool igen, så kommer jag att vara… 54 år. Och nio år utan träning…

M: Tja. När hon är ur tonåren fyller E 13.

jag: OK.. så… 61 år då.

M: Jag kommer att vara 64.

jag: Men. Du. Har. Inte. Samma. Problem. Som. Jag.

M: För att jag inte är ute efter att vara cool.

jag: Exakt!

M: ”Will you still need me, will you still feed me, when I’m 64”

jag: Antagligen. Men du glömmer den viktigare frågan: kommer jag att ha en cool mössa när du är 64?

M: Det är ju onekligen en stor och öppen fråga.

jag. Ja!

M: Men man kan alltid hoppas.

jag: Mm.

M: Du tycker inte att du lägger lite för stor vikt vid det här problemet?

jag: Det har faktiskt med COOLHET att göra!
M: (på exakt samma gång) Det har bara med coolhet att göra!

jag: Så! Superviktigt!

M: Du är medelålders nu. Lär dig leva med det!

jag: Jag vet att jag är medelålders. Jag är medelålders på ett coolt sätt.

M: Älskling, man kan inte det. Det går inte.

Lång tystnad.
Lång, isande tystnad.
Lång, isande, existentialistisk tystnad.

M: (försiktigt) Men om man kunde det, så skulle du vara den som var det.

jag: Too little, too late.

M: Nej, jag menar det! Du kanske kan vara ocool på det coola sättet.

jag: Finns det ett coolt sätt?

M: Ja! Sådär som du gör!

jag: Hurdå? Som jag gör? Vad menar du?

M: Det som du gör är ju alltid coolt. Så det sättet du är ocool på måste ju också vara coolt. Det är logiskt.

jag: Är det? Logiskt. Hmm.

M: Det är bara du som kan vara ocool med sådan ballhet i ocoolheten.

jag: På riktigt?

M: Ja! Allvarligt!

jag: Så när H skriker att jag är töntig, så är hon bara…

M: …obildad.

jag: Ah.

M: Men alla vi som vet, som förstår, som är… vad skall jag säga….

jag: Medelålders?

M: Nej! Som är duktiga på att uppfatta coolhet.

jag: Ni fattar, alltså.

M: Ja! Lita på oss. Vi vet vad vi snackar om.

jag: Så. Jag är lite cool ändå.

M: Och inte lite!

jag: OK. Juste.

M: Du ser. Jag uppskattar din coolhet.

jag: Tack. Jag älskar dig.

M: Och jag älskar dig.

jag: Så. Vad tycker du om min mössa?

M: (efter viss tystnad) Älskling. Jag tycker helt ärligt: Den passar den coolhetsgrad som jag uppfattar att du har.

jag: Åh! Tack!

M: Mm.

jag: … Eller?

 

Äsch. Den coolhetsgrad han upplever att jag har måste ju vara: ”Väldigt, väldigt cool”.