Tove Jansson, Astrid Lindgren och jag

Jag läste Vem skall trösta Knyttet för E ikväll. Plötsligt kände jag att materialet i boken beskrev himlen,  att hitta sin uppgift,att bli något för någon. Och lika plötsligt – och ännu mer överraskande – insåg jag att himlen, såsom jag ser den, tydligen är befolkad av figurer som Astrid Lindgren tänkt ut. Detta säger förmodligen alldeles för mycket om mig. Här kommer iallafall min version av Tove Janssons fantastiska saga. 

En dag fick Ansgar lämna pappa, mamma
svårmodigt ensam gick han bort från dom
och han kom in i himlen med detsamma
och längtade tillbaka, när han kom
han hörde ljudet, avlägset, av gråt och galen sorg
och tänkte ”Kanske himlen blir mitt fäste och min borg
och kanske finns det tröst att få för någon som är rädd
och kanske om jag ger mig ut, och letar, blir jag sedd.”
Så: vem skall trösta Ansgar nu, och säga sisåhär:
Gå, sök och du skall finna det du söker, ungefär.

Och han gick ut i himmelen den natten,
och där fanns fullt av mänskor överallt
Och långt på avstånd hörde han väl skratten
Och kände sig så ensam mitt i allt
och alldeles för blyg att säga ”Hej,
kan jag få tala några ord med dig?”
Och där kom Astrid Lindgren, ridande på vägar hala
och Jonatan och Skorpan, månn på väg till Nangijala?
och Astrid såg så snäll ut med en saga i sin blick
men Ansgar sprang och gömde sig, nu lika blyg som kvick.
Och vem skall nu trösta Ansgar, och säga sanningen:
att den som springer undan, den kan inte få en vän.

Och Ansgar går med tveksamt steg åt väster
mot havet, stort och mäktigt, grant och blått
och ser så Ronja Rövardott med gäster
som frodigt festar i sitt rövarslott
och varje rövare bär i sin dräkt
små vårblommor, och skrålar glatt och käckt
och var och en, ock Skalle-Per, är ung, vid god vigör
och ingen såg att Ansgar kom och stod där utanför
men vem skall trösta Ansgar med att säga som det är:
stig in och säg ”Godafton!” så de ser att du är här.

Och sen kom lille Ansgar fram till stranden
och stora vita snäckor där han fann
och satte sig försiktigt ner i sanden
och drömde sig tillbaka lite grann
Han lade vackra stenar i en rad
och havet var så lugnt, och han blev glad.
Långt borta var det läskiga, det ensamma, ett tag
och Ansgar tog av skorna och han suckade och sa:
”Hur kan det kännas sorgesamt, fast allting här är bra?”
Men vem skall trösta Ansgar, och så säga: ”Lilla vän,
så svårt att hitta sagorna där hjältar hittar hem!”

Men himlen, som är van att höra böner
kan skicka det som inte längtats än
och sänder via havet sina söner
just det som ännu fattas trängtaren
en fråga blir ett svar för våran Ansgar
han flaskpost finner, öppnar, brevet granskar:
”Jag var en saga som blev blyg och smälte
en saga utan slut, och utan hjälte,
försök att finna mig om du är stark och snäll,
jag längtar efter lyckligt slut, och det är nästan kväll.”

Och Ansgar fann i brevet mod och mening
och rustades och växte i sin själ
och havet tycktes ge båd ro och rening
och allting kändes vackert, vilt och väl
Han blev med ens så modig, stark och glad
och tog ett kallt och lyckligt månskensbad
En festklädd Prussiluska såg han, i prudentlig båt
och Kling och Klang och Dunder-Karlsson rodde glatt ditåt
och Dunder-Karlsson vinkade och Ansgar, han skrek: ”Hej!
O aldrig har det hänt förut att någon upptäckt mig!
Tänk om man finge stanna för att språka nåt med er
men jag blir ingen hjälte om jag långsamt saktar ner!”

Han for mot tomma hus vid himlens gränser
ur skolan där var tagen varje Mats
där fanns sinistra thriller-ingredienser
en mörk och hotfull, dunkelt mättad plats
Han visste att en hjälte måste stå
i skottgluggen när ingen hejar på
och satte sig i mörka ödesfönstret
och väntade på monstret, enligt mönstret
och efter väntans dag, så kom det kvälle
och plötsligt kom så: rädde, arge Pelle
och vem kan trösta Pelle när en penna dumt försvann
och arga fadersord har sagts, och osämjan går fram?

Kanhända bor i alla oss en hjälte
kanhända bär vi frön till bragd och dåd
för Ansgar drar sitt vishetssvärd ur bälte
och viskar nu till Pelle allt om nåd
om tillit och förlåtelse och sånt
som strålar vid familjens horisont,
om kärleken som alla sagors clou,
och Pelle, han blev tröstad, må du tro,
och tröstaren, som tröstar, han blir tröstad själv, och, jo,
vår Ansgars kröns till Superhjälte av Komfusenbo.