Tolv år sedan idag: Det som långsamt, men väldigt tydligt, formade sig på gravtestets testruta, var ett plus. Ett kors.

Jag har aldrig blivit så överrumplad i hela mitt liv. Inte kunde väl jag få ett barn? Jag var inte typen. Jag var inte moderlig. Jag hade inte mål och mening och idéer om hur jag skulle vara någons mamma.  Jag såg på hur ett blått fält drog fram och tillbaka över testrutan, och hur det otvivelaktligt efterlämnade konturerna av ett plus. Ett kors.

Jag stirrade och min värld trillade runt, omkull, tillbaka igen, snurrade och snurrade inför mig. Inom mig. Jag minns att jag tänkte att det enda jag vet från och med denna dag är att det kommer aldrig mer att bli sig likt.

Ett plus. Ett kors.

Det blev sig aldrig mera likt.

Ansgar föddes, och Ansgar dog. Och allt i hela världen blev annorlunda för det.

Ett plus. Ett kors. Tolv år.

Kära Ansgar. Min son. Fyra dagar gammal blev du, och samtidigt, i år, tolv år gammal. Vilket är du? Bebisen vi höll så försiktigt och ovant i? En så-gott-som-vuxen tolvåring någonstans? Jag kan inte tro att du aldrig har ändrats, jag kan inte tro att du är dömd att vara fyra dagar för evigt, lika lite som jag kan tro att du bara upphörde att existera.

Ett plus. Ett kors. Och det var du.

Någonstans, på något sätt, har du vuxit, blivit dig. Du finns där, jag tror det, om jag inte trodde det skulle en del av mig skrumpna och ge upp. Så jag tror det. Men bebisen vi höll om, bebisen vi inte kunde hålla kvar, den måste också finnas där, inom dig. Så att när vi någon gång är på samma ställe igen(om vi kallar det för himlen, eller vad vi säger att det är) så kommer jag att känna igen dig. För en liten del av dig, den minsta, sköraste, starkaste, den som var med från början, den känner jag igen för evigt. Den känner jag för evigt.

Ett plus. Ett kors. För alltid.

Det här datumet, 0313, för evigt inpräntat i mitt liv som dagen då allt förändrades. Och om jag (siffertokig som jag är) slår upp just det numret i psalmboken, hittar jag något som jag väljer att tolka som en hälsning och ett löfte. Texten handlar förstås inte om Ansgar från början, utan, som man kan förvänta sig i psalmboken, om Gud. Men jag tänker att vi kan få låna den idag, du och jag, Ansgar – en mor och en son med en obegriplig avgrund mellan sig.

Ej såsom man råkar en främling på gatan,
nej, såsom man ser på en vän
En vän man har drömt om i nätter och dagar
och äntligen möter igen.

Ett kors. Ett plus. Vi ses.