När E var liten och vi skulle gå på promenad med henne i vagnen så tog det sisådär 50 minuter, effektiv tid, att få på henne alla kläder och åkpåsar och kolla att rätt antal nappar befann sig i packningen (ja, vi hade packning på våra vagnpromenader) och att de dessutom var förankrade vid olika saker, på ett lagom flexibelt sätt. Dessutom skulle ju olika typer av mössor med för olika vädereventualiteter, och eventuellt dubbla tossor i åkpåsen, beroende på lite olika faktorer, alla alldeles för varierande för att beskrivas här.

Jag vet att bloggläsare som själva är föräldrar häpnar nu, och jag vill förklara, därför, att anledningen till att det tog femtio minuter var förstås på att vi fått lite flyt på rutinerna vid det laget, vi hade ju gått vagnpromenader sedan 2003, faktiskt. Don’t try this at home, kids.

Igår bestämde iallafall E att hon skulle åka ut och åka vagn igen.

Då tog det faktiskt två minuter, effektiv tid, att klä på henne.

Det är klart att den ineffektiva tiden som det tog att klä på henne var väsentligen längre.

Typ fyrtioåtta minuter längre.

Men ändå. Under timmen. When you’ve got it, you’ve got it.

Och så gick vi där, med en vagn vi inte använt på ganska länge och ett barn som bestämt sig för att rätta sättet att åka vagn var att prata bebisspråk, ”Gagagagagagaga” till hundar och människor som vi mötte och sedan skratta ett skratt som var en kombination av den sataniska superskurkens ”Moahahaha”-skratt och bebisjoller och nöjt teaterviska så att det hördes i hela Lagundabygden ”De trodde att jag var en bebis!”

Och sedan insåg vi varför vi inte tillbringat de senaste två åren i någon slags febrig dvala av längtan efter vagnspromenader. För då uppkom det som alltid händer under vagnspromenader, det som hänt sedan hon insett att de där två klumparna som viftade framför ögonen på henne ibland i själva verket var avancerade gripverktyg som hon kunde styra med sin hjärnkraft.

Det som hände är exakt den sak som gör att vuxna människor kan komma tillbaka från en enkel vagnspromenad som gråtande vrak: hon bestämde sig för att leka ”den som plockar upp min mössa är en loooooooser” hela vägen hem.

Så hon kastade mössan i backen. Jag tog upp den och gav tillbaka den till henne. Jag fråntogs en poäng. Hon fick en.

Hon kastade mössan i backen igen. M tog upp den och lade den i vagnens lilla korg. Han fråntogs en poäng, E fick en och nappade åt sig mössan igen.

Hon höll den i flera minuter, satte till och med på sig den. Sedan, när hon ”lekt bebis” med ett trevligt par i reflexvästar och bungy-pump-stavar, så åkte den i backen igen. M och jag utbytte en blick, och jag tog upp mössan. Fråntogs två poäng, E fick två. Jag höll försiktigt i mössan själv. E tog den ifrån mig. Kastade.

M och jag utbytte en spänd och nervös blick och sedan tog han försiktigt upp den och lade den i sin innerficka. Två poäng minus för honom. E fick två poäng.

Sedan drog hon med triumferande min upp ytterligare en mössa, som hon i lönndom lagt i sin egen ficka när vi höll på att klä på oss, och viftade segervisst med den tills den (”OJDÅ!”) for i diket. Om man måste gå ner i diket och hämta mössor får man faktiskt fem minuspoäng, så jag fick det. Jag lade mössan i M:s andra innerficka. E hostade hem fem pluspoäng.

Jag såg vid det här laget ut som – tja, tänk dig själv –  en mamma som grävt i diken efter en diaboliskt oförutsägbar extremsportsnivås extramössa.

M såg ut som Dolly Parton.

E såg ut som Machiavelli, när hon böjde sig som en illistig orm, öppnade regnfacket i vagnens lock och drog fram en tredje mössa.

Då gick vi hem.

Fast förstås inte utan diverse mössrelaterade incidenter. Hon hade, vid hemkomsten, någonting i stil med 67 poäng.

Och vi hade också 67. Fast inte poäng.

Nej det som vi hade 67 av var ”minuter framför oss av avklädning av bebislåtsande treåring som låter gagagaga och slänger mössor även i hallen hemma”.

Jaja. Alltid lär man sig något.

Idag har vi lärt oss att varje minut man investerar i att – långsamt och metodiskt och – tja – långsamt –  klä på sitt barn inför en vagnpromenad är en minut som man slipper tillbringa ute på själva vagnpromenaden. Gör man det tillräckligt långsamt, hinner det bli mörkt.