Det är existentialistiskt, det här med att bli äldre. Och det är svårt att hjälpa varandra med det som är existentialistiskt, det är svårt att stå bredvid och titta på när någon genomgår en existentialistisk kris, helt enkelt eftersom nästan det enda man kan göra är just att stå bredvid och titta på. 

Nästan det enda man kan göra.

I det här fallet sammanföll det existentialistiska traumat med den tidiga morgonens trauma.

Jag väckte henne genom att viska ”grattis på födelsedagen, min kära fyraåring”. Hon gick från sovande till klarvaken på en nanosekund. Det första hon gjorde var att känna på sina ben. Hon blinkade av överraskning. Hon kände ännu en gång.

Sedan började hon gråta.

-Jag BLEV inte stor! Jag skulle bli stor och jag BLEV inte stor!

Vanmäktigt satt jag bredvid henne och försökte förklara att hon var perfekt, alldeles perfekt, alldeles ultimat som den hon var. Vanmäktig, valhänt. Jag stammade att vi varit på BVC och  minns du att sjuksköterskan sade att du var helt perfekt längd för din ålder.

-Men det var ju förra veckan! Då var jag bara TRE!

-Eh… visserligen… men du ÄR perfekt. Du är perfektlång, perfektvacker, perfektsnäll.

-Men jag är inte STOOOOR!

Jag kände hennes smärta, oemotsägelig och stark, omöjlig att hjälpa henne med. Jag kände hennes smärta och tyckte samtidigt att hon var så himla gullig. Det är en märklig känslokombination. Vardag för oss föräldrar – märklig ändå.

NÄSTAN det enda man kan göra är att stå bredvid och titta på. Kanske är det det enda man kan göra.

Om man inte har tillgång till ett hemligt vapen i kampen mot den existentialiska ångesten.

-Gå ut i köket och titta, jag tror att det ligger en hel hög presenter vid din plats.

Ett tjut – inte ett existentialistiskt tjut – en glädjedans – ett lyckosamt avrivande av presentpapper från en meterhög hög med presenter och så var problemet glömt.

Av henne, men inte av mig. För någonstans inom mig känns det fortfarande, det där som vill skydda och omhulda henne från livets alla oväntade slag och örfilar. Någonstans inom mig är hennes smärta min.

Även när hon är himla, himla gullig.