Vi samlas, av någon anledning, runt filmen Ture Sventon, privatdetektiv,  1972. Jarl Kulle som Ture Sventon, Gösta Bredefeldt spelar herr Omar.

Det är något med filmer från 1972.

M och jag blir sömniga av det extremt långsamma tempot, där minsta entré i ett rum tillåts ta många sekunder filmtid och långa panoramasvepningar över Stockholms dåvarande innerstad också får ta tid från the action. Det är otroligt vad man känner sig som the MTV Generation när man tittar på filmer från 1972.

S blir upprörd över att filmen inte har en så särskilt stor trohet mot originalet. Den har lånat handling från flera andra Ture Sventon-böcker och så får man ju faktiskt inte bete sig, tycker S.

H är upprörd över att textremsan stavar ordet ”skin” ”skinn”.

Och E är upprörd över att de pratar med mat i munnen och dessutom åker bil utan att sätta på sig säkerhetsbältet. Inget av detta får man göra på hennes dagis, låter hon hälsa.

A indignation är inte över filmen utan över sin familj. Hur kan vi vara så elaka mot den här snälla filmen som bara gör sitt bästa för att vi skall få en rolig lördagkväll?

Tja. Jag vet inte. Jag tyckte nog att filmen gjorde att vi fick en rolig lördagkväll. Families that hate together, stay together, säger de ju.