Längst upp i hopptornet står han. Badbrallorna är Angry Birds, vilket skulle kunna tyda på att han snart skall slunga iväg sig själv för att förgöra ondskefulla grisar. Minen är målmedveten, det är bara kroppen som tvekar.

-Kolla nu, mamma, jag hoppar nu. NU. Eller snart.

Jag minns tillbaka när han var fyra år och jag hittade honom på garagetaket. Hur han försökte lugna mig med orden ”var inte orolig mamma, jag KAN flyga”.

-Alltså snart. Jag måste bara göra mina övningar först.

Hans övningar är att gå upp på tå och ner igen. Titta ner. Titta på syskonen som ger honom tummen upp. Titta på mig för att se om jag är orolig. Upp på tå. Ner igen.

-Mamma, kollar du hela tiden medan jag hoppar?

-Ja.

-Mamma, har du hoppat från femman någon gång?

-Nej.

-Mamma, det kanske är smart att du inte hoppar från femman. Du är ju mer av en gammal tant, jag är ung och stark och – han darrar lite på rösten – och en superhjälte.

-Jepp.

-Alltså om jag hade velat hade jag hoppat för länge sen. Men jag vill liksom att spänningen skall stiga.

-OK.

-Vänta lite medan spänningen stiger.

-OK.

Vi väntar. Spänningen stiger.

Syskonen gör tummen upp igen.

Han nickar bistert. Han nickar som man kan tänka sig att de arga grisarna eventuellt skulle nicka när de är på väg att anfalla de elaka, äggstjälande grisarna. Han nickar som Lego Ninjagos förmodligen nickar när de skall ut i strid. Han nickar en gång till för säkerhets skull.

Jag måste säga att han är väldigt bra på det där med att spänningen skall stiga.

Han möter min blick. Nickar igen. Nickar en hjältenick, en superhjältenick, en superhjälte-supernick.

Och så sträcker han på sig allt vad han kan.

Han sätter sig ner med benen dinglande från femmetershöjden.

Han skjuter ut rumpan, så att han i princip vilar på enbart skuldrorna.

Benen dinglar bekymmerslöst, men ansiktet är rynkat som hos en arg fågel som väldigt gärna skulle slungas iväg mot några illasinnade grisar, men samtidigt precis har kommit på att han har en väldigt viktig fågelsak att göra först. Eller kanske två viktiga fågelsaker.

Han tittar på mig.

Jag tittar på honom.

Han hänger på skulderbladens yttersta fingerspetsar. Nu kan han inte ändra sig, nu kan han inte ta sig upp, nu finns det bara ett sätt som detta kan sluta på.

The only way is down.

Hans ögon söker vattenytan. De tycks avståndsbedöma vattenytan som något som är kilometer längre ner.

Han gör en slags knyckning med skulderbladen och – äntligen! – står han på hopptornets topp igen, och väger mellan tå och fot.

-Hur gjorde du det där? frågar jag, imponerad.

-Jag bestämde mig för att det är mer superhjältigt att hoppa stående, svarar han värdigt.

Ett litet i förväg uttaget segervarv där uppe, på femmetershöjden. Han går som man går om man skall kontrollera hållfastheten hos något mycket viktigt. Och det är möjligt att jag gäspar, men i så fall är det bara för att spänningen har stigit så oerhört högt nu.

Och länge.

Han harklar sig, som om hopptornet var ett talarpodium och han själv dagens talare.

Han harklar sig igen.

Syskonen gör tummen upp, kanske med en aning mer krampaktiga leenden.

Jag ler uppmuntrande mot honom. Han drar efter andan. Samlar sig. Tar några steg ut på avsatsen, nästan ända fram till kanten. Tittar på oss. Ger oss tummen upp. Går fram till den yttersta kanten.

Och drar en Bellmanhistoria.

Och så fortsätter det.

Och har han inte hoppat, så står han väl kvar där än.

I sommar kanske.