Klockan 22:00. Alltså 22. På kvällen. Jag vill bara poängtera det.

Alltså: Klockan 22:00 på kvällen. S kommer in i rummet där jag sitter  vid datorn.

S: Öh, mamma, du vet… tiden går.

jag: Ja.

S: Du vet, klockan är mycket.

jag: Ja. Gå och lägg dig!

S: Nej, jag menar tiden går för DIG. Har du glömt? Sista dagen i skolan imorgon!

jag: Jag vet.

S: Du vet… det var en grej.

jag: Mm.

S: Jag skall ta med mig en kaka till skolan att bjuda klassen på imorgon.

jag: Öh…

S: Och den skall vara glutenfri och laktosfri och äggfri och jordnötsfri och sojafri. Och köttfri också.

jag: OK.

S: Annars får du göra hur du vill.

jag: Annars får JAG göra hur jag vill?

S: Ja!

jag: För att…

S: För att du skall baka den förstås.

jag: O… K…

S: Har du glömt det?

jag: Nej.

S: Skönt.

jag: Jag har inte glömt det, för jag har aldrig vetat om det.

S: Joho.

jag: Nähä.

S: För att jag sade ju det till dig.

jag: Närdå?

S: Nyss!

jag: Eh… ja. DET kommer jag ihåg.

S: Och förut! Massor med gånger har jag sagt det!

jag: Eh, ursäkta?

S: Ja jag vet att du är glömsk. Det gör inget.

jag: Glömsk?

S: Lite slarvig så där.

jag: GLÖMSK? SLARVIG?

S: Det var därför jag tänkte att jag skulle påminna dig.

jag: Du…

S: Det är ingen fara mamma. Så länge du bakar det där åt mig nu behöver ingen få veta hur förvirrad du är.

jag: …. Så många fel med den meningen så att jag vet inte var jag skall börja någonstans.

S: Börja med att sätta på ugnen!

 

Alltså jag vet inte vad som är värst. Att han tror att han kan dra senildemenskortet när helst han vill ha något. Eller att det faktiskt funkar.

Jordgubbspaj. Utan kött, utan gluten, utan laktos, utan ägg, utan soja, utan jordnötter, och fullständigt utan integritet.