Snabbteckning av mina barns personligheter.

Idag skulle de hjälpa mig att baka rabarberpaj. Jag råkade ha lite godis över och sade att alla som hjälpte till skulle få tio bitar godis att förfoga fritt över under bakningstiden.

Men orka räkna upp fyrtio bitar godis. Jag tog en grabbnäve åt varje barn, försäkrade mig om att det var mer än tio bitar i den, och delade ut.

Mina barn är vana vid det där med grabbnävar istället för exakta antal, och började noggrant räkna, så att de inte skulle bli lurade på någon utlovad bit.

H: (tittar och räknar tyst tills hon ser att hon fått mer än 100%, varvid hon ler nöjt och gömmer bitarna under ett rabarberblad)

A: En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio (ser att det är mer än tio) … nio, nio, nio och tio. Ja. Tio blir det, ja. Exakt tio.

S: (räknar många gånger, räknar noggrant, ser bekymrad ut) Men mamma, jag har fått TOLV bitar. Det är orättvist mot de andra barnen.

Medan jag häpnar över detta och funderar på hur jag hanterar denna flagranta men felaktiga orättvisa, sitter E och kontemplerar över två ord i S:s svar, nämligen ”tolv” och ”orättvist”. Hon inser snabbt – hon är en naturbegåvning – att här har hon ett förhandlingsläge.

E: Tolv! Jag har också tolv! Det är ORÄTTVIST. Jag vill ha TIO.