När vi precis hade träffats, så sade jag till alla mina vänner att jag hade träffat en man som hade allt: Humor, integritet och höns.  Och alla höll med om att detta naturligtvis var kriterierna man behöver för att välja man. Det är ju möjligt att de höll med mer för min skull än för att det borde upphöjas till allmän regel, men det spelar ingen roll, för det är en väldigt bra regel.

Kan man möta någon som har humor och integritet är det bra. Om mannen därtill visar sig äga 13 höns som heter Agda, ja, då är det bara att köpa ring och hoppas på det bästa.

(Ja, jag vet vad du berättade för dina vänner – att du hade träffat den rätta – en som gillade att jaga och meka med bilar. Då sade de förvånat att de inte visste att du var homosexuell. Folk har så mycket fördomar.)

Det är tolv år sedan vi gifte oss idag. Dussinet jämt. Och du har fortfarande humor och integritet. Höns har du inte fortfarande, men igen. Jag är mycket tacksam för dessa egenskaper hos dig – och ännu mer tacksam, förstås, för att du inte är homosexuell utan kan älska mig tillbaka utan att jag behöver byta kön först.

Och jag vet att nu snackar jag på här, som vanligt, medan du sitter och lyssnar, för att det är så vi gör, jag snackar och du lyssnar. Och visst kan man tro att det är grunden för vårt förhållande – du är min publik och jag är din skvalradio. Men sanningen är inte alls sådan, sanningen har mer att göra med hönsen.

För du hade de där hönsen. Och sedan flyttade vi ihop och gifte oss och fick en massa små barn och en dag kom en rovfågel och tog alla våra höns och så sade vi att vi skulle skaffa nya höns ”efter semestern” eftersom det var mer praktiskt. Fast sedan visade det sig att det var ännu mer praktiskt att vänta ännu längre, och så gick tiden.

Det är ju så när man har ganska många barn att tiden liksom bara går, och man vet inte riktigt vad man gör, men dagarna fylls. Tvättstugan. Städningen. Skjutsandet. Diskandet. Tandborstandet.  Ja, du vet. Och så en dag var barnen lite större och tyckte helt plötsligt att det var roligare att sitta och spela spel utan oss och vi fick tid över och – det här är liksom själva poängen – och då gick inte du och skaffade en liten lägenhet i Paris, eller en cabriolet, eller medlemskap på en golfbana, eller började samla på slipsnålar från senare delen av 1800-talet, utan då skaffade du höns igen.

Och det finns mycket man kan säga om karlarna, och många människor som är långt roligare och smartare än jag har sagt en hel del om dem. Folk har ju så mycket fördomar.

Folk har fördomar om höns också, när jag tänker efter. Då tänker jag inte på uttrycket ”som yra höns” eftersom höns faktiskt är rätt mycket som yra höns, men däremot verkar folk tro att höns är korkade. Och jo, ok, det är de väl. De kan till exempel gå in bakom en planka och inte komma ihåg hur de gick för att komma in där och behöva fundera ganska länge för att räkna ut hur de skall gå ut igen. Fast plankan är fyra centimeter hög och de hade kunnat kliva över den.

Men de är inte korkade när det kommer till att uppfostra barnen. Igår lyckades någon i flocken peta igen en lucka så att den allra mest nyblivna hönsmamman skildes från sina små dunbollar. Hönsen funderade på situationen, de diskuterade en stund och sedan lade sig fyra eller fem andra höns i en cirkel runt de små kycklingarna, skyddade dem. Så småningom kom vi och – med den biologiska fördel som tummar innebär – lyckades lösa situationen med luckan och modern kunde återförenas med sina små. Hon kacklade och berättade alla sina äventyr många gånger och – tyckte vi oss höra – med allt mer skröneliknande detaljer, men det händer ju våra barn också att deras mor någon gång har förbättrat en historia, lite grann, bara.

Men de här hönsen som bildade ring, försvarsmur, runt flockens minsta. Vem lärde dem att göra det? Hur visste de det? Det är bara några månader sedan de själva var unghöns. Någonstans i deras hjärnor finns det inpräntat, kanske som ett personlighetsdrag: man värnar om de sina.

Och jag vet, jag är ingen biolog. Jag vet i själva verket väldigt lite om djurs själar, om de nu har några själar. Men jag känner igen föräldrainstinkt när jag ser den.

Och kanske, kanske, var det så att första gången jag åt middag hos dig, och du gick ut och hämtade en höna som inte ville gå in i hönshuset frivilligt, och du bar in henne, och hon verkade känna sig trygg – och kanske, kanske, kände jag igen föräldrainstinkt när jag såg den. Och kanske visste jag att här finns en man som kommer att göra allt för de sina. Kanske visste jag det.

Eller så var dina överarmar möjligen sådär grymt snygga i den nedåtgående solens sken.

Vem vet var kärleken börjar -vissa skulle hävda att det inte är kärlek utan biologisk instinkt, men folk har ju så mycket fördomar – vem vet vad det är en kvinna hittar när hon hos en man hittar det hon saknat hela livet. Men idag firar vi tolv år som gifta.

Och några av de åren har varit svåra. Och några av de åren har varit lätta. Men inget enda av alla åren har varit tråkigt, och inget av åren har gått förbi utan att du burit någon av oss andra.till tryggheten.

Så jag säger det igen: Humor, integritet och höns. Och de där överarmsmusklerna, då, möjligen.

Tack för tolv.