Ljusen på kyrkogårdarna den här helgen. Varje låga ett minne, varje tändning en ritual.

Och de flammar där, mitt ibland alla döda. Svaga i lågan men starka i trotset. En proteströrelse för sörjande.

Du (du, vem du nu är – ondskan, förgöraren, djävulen, meningslösheten, liemannen – jag ger dig inget namn men jag hatar dig) du kan ta våra kära ifrån oss. Döden kan segra över livet. Vi vet. Vi har varit med. Det borde inte vara så, men det är så.  Vi har sett din makt. Du kan krossa.

Men du kan inte göra mörkret kompakt. Du har tagit mycket ifrån oss: glädje, lycka, fridfullhet, bekymmerslöshet. Men du kan inte ge oss ett mörker som är så stort att vi inte kan göra det mindre.

Våra ljus är patetiskt svaga, faktiskt. De lyser inte upp någonting, de ger ingen synstyrka, där i allhelgonanatten. De ger ingen värme heller, ingen att tala om. Man är aldrig varm på en kyrkogård, man fryser ända in i själen. Så inga stora förändringar i våra liv. Ingen sikt, ingen värme. Men vi tänder ljusen ändå.

Och de flämtar, bland andra flämtande ljus. De flämtar, de finns där. På det sättet påminner de om oss sörjande. Vi är inte strålkastare eller eldar, vi flämtar uppgivet efter syre. Men vi finns. Och vi är många. Vi är många som tänder ljus. Många som är svaga och flämtande, många som trotsar.

För idag går de sörjande till sina gravar. Vi går där, trasiga, illa tilltygade, några av oss på riktigt, några av oss bara i hjärtat. Men vi går. Och vi bär något med oss, något som kommer ur djupet, som kommer ur dimman, som kommer ur hjärtats envisa längtan efter att kärleken skall segra.
Vi bär på ljuset.