Jag går genom kyrkogården, för att den finns där. Och för att påminna mig själv: Döden, döden, döden.

Så här års lurar påminnelserna om döden överallt för mig. Allhelgona kommer, och november med Ansgars årsdagar. Kyrkogården är en tröstande plats för mig, för sådana tankar.

Så jag går genom kyrkogården, och andas lättnad, andas ut den sorg som annars inte syns. Jag är inte ensam på kyrkogården. Det är ett hemligt sällskap av människor som går där, vi har ett hemligt igenkänningstecken, alla vi som bär på hemlig sorg, hemliga stygn av smärta.

Igenkänningstecknet sitter i ögonen och i det faktum att vi går till kyrkogårdar. Allt är OK där, all sorg är normal, all smärta är tillåten, all ledsnad (även gammal) får vara ny, behöver inte slätas över eller döljas.

Och vi går i vår egen sorg och smärta, ser varandra, nickar nästan omärkligt, möter en blick som säger ”Jag vet.” Och vi vet.

Vi är medlemmar i ett sällskap, ett sällskap som vi alla hade gjort ungefär vad som helst för att slippa vara en del av. Ändå är vi här nu, och vi behöver varandra. Vi behöver utväxla blicken. Blicken tröstar, styrker, ger kraft att lämna kyrkogården och gå tillbaka till världen igen. Den vanliga världen.

Vanliga världen är en märklig plats. Vi möts där med, samma vi människor som möts på kyrkogården. Men då är det annorlunda, för andra människor är där också. För dem är smärtan osynlig, sorgen inte självklar, som den är här. Här är vi de normala, vi de anhöriga, vi de sargade. Det är skönt att få vara normal, få vara hela sig.

Och så möter jag – plötsligt, oväntat – dig där. Dig, som jag ser nästan dagligen i den vanliga världen, dig som jag aldrig har utväxlat den sorgsna blicken med. Men jag möter dig här. Vi hälsar. Inget kallprat, det behöver man inte på kyrkogårdar. Du visar mig din grav. Din son dog. Min son också. Jag visste inte. Du visste att jag inte visste, visste bara inte hur du skulle säga, berätta. Vi står där bredvid varandra, du och jag. Säger nästan ingenting, säger ändå allt.

När vi skiljs åt utväxlar vi blicken. Hädanefter kommer den alltid att vara med när vi möts. Döden, döden, döden.

För vi tillhör ett sällskap, ett sällskap vars hemliga tecken sitter i ögonen, sitter i själen.