Tänder ett ljus framför gipstavlan av Ansgars hand- och fotavtryck ikväll. A tittar på det och på mig.

A: En sak jag har tänkt ganska mycket på nu: Att det är synd om Ansgar.

jag: Ja… vad tänker du på då?

A: Att han inte kan busa med mig och S. Det hade han gillat. Men nu kan han inte det för han ligger i den kalla graven.

jag: Ja…

A: Fast han kanske busar ändå med oss. När vi är ute och gör ett ärende och något konstigt bara blåser förbi och landar på oss, eller så.

jag: Ja.

A: Nästa gång något konstigt händer skall jag skratta. För då hör han det. Och då blir det som att han busar med oss, då får han nästan känna hur det känns. Iallafall hur det känns när vi skrattar och busar tillsammans.

jag: Att han får känna gemenskapen, liksom.

A: Alla vill ha någon att skratta med.

jag: Ja.

A: Så när han gör bus kommer jag att skratta. För då hjälper jag honom, då blir han nästan lite levande.