jag: Älskling, jag har en sak som jag måste – öh – berätta.

M: OK.

jag: Men först vill jag att du tänker på hur jättejättesöt jag var när vi gifte oss. Kommer du ihåg? JÄTTEJÄTTESÖT. Glöm inte det.

M: Det kan jag försöka komma ihåg.

jag: OK. Jo… det var så här att jag skulle bara – du vet det där kortet vi har när jag håller i ett champagneglas i en berså och ser jättesuperextravacker ut?

M: Nä.

jag: Jo, när man ser örhängena. Och jag ler liksom såhär  (visar). När jag är BEDÅRANDE.

M: Nä. Men berätta nu.

jag: OK. Alltså… jag kan gå och hämta det kortet om du vill.

M: Det behövs inte.

jag: Men alltså, så att du kan titta på det när vi pratar. Och komma ihåg… du vet. Hur söt jag var och så.

M: Fast nu tror jag faktiskt att jag vill höra vad som hände.

jag: OK. Alltså. (paus) Jo, alltså, jag stod väl där i bersån med mina örhängena och  så kom väl någon förbi och tyckte att jag såg extra söt ut och så tog –

M: Inte på kortet. Nu. Vad hände nu?

jag: Jag — nä. Eller. Jo, alltså, jaja. OK. Jo, vad heter det att – jo. Jag är också till min fördel på många andra fotografier som vi har.

M: Mmm.

jag: Du vet att du alltid har gillat det där kortet när jag är utklädd till en älg. Med rosa glitter i hornen.

M: Det kortet har jag inte tänkt på på länge. Det där när du liksom skakar på hornen. Det är rätt kul faktiskt. Men det brukar ju du alltid gömma.

jag: Ja, det är dumt. Du som alltid har gillat det kortet.

M: Men iallafall. För att återvända till –

jag: Jag vill bara ha själva grunden klar innan jag berättar. Så här är det: Jag var jättesöt när vi gifte oss och om möjligt ännu vackrare när jag var utklädd till älg. Med rosa glitter.

M: Mmm.

jag: Det kanske är allra viktigast att komma ihåg att det inte är mitt fel. Inte på något sätt. Inte. Mitt. Fel.

M: Nej, hur skulle det kunna vara det? Du som var så söt när vi gifte oss.

jag: Exakt! Så varje påstående om att jag skulle vara involverad i något som verkar osött eller – tja, något sådant, du vet. Det skulle vara fullständigt falskt. Jag är en HELT oskyldig fru. Det är allt jag har att säga.

M: Allt?

jag: Ja.Om du inte vill att jag skall gå och rota fram det där kortet alltså.

M: Alltså älskling, du vill hellre att vi plockar fram älgkortet än att du skall berätta vad det nu är. Jag tror att vi båda har fattat att det finns något du verkligen inte vill berätta.

jag: Jag har absolut ingen aning om vad du pratar om.

M: OK, nu frågar jag: Vilken av mina älskade städredskap har råkat hamna i vägen för vilket fordon? Vilken av mina favoritägodelar har förkommit i en tragisk tvättmaskinsrelaterad brand?  Vem av våra barn har du tappat bort när du var och cyberhandlade?  Vartåt försvann den flyende ufon vars besättning kidnappat vår vaddetnuvar? På vilket sätt har —

jag: Ingen och inget. Inte nåt. Ingen alls. Inte åt något håll alls. Och nej. Det är inte sant.

M: Så…

jag: Det flygande spaghettimonstret gjorde det.

M: Gjorde vad?

jag: OK. OK. Du vet din gamla skruttiga, jättedåliga, urusla mobiltelefon som du glömde ta med dig till jobbet imorse?

M: …. Ja.

jag: Den som är så dålig att man nästan lika gärna kunde kasta bort den?

M: Jag kanske inte skulle uttrycka det så.

jag: Jo! Den som är så jättejättedålig. Helt superusel.

M: Men som jag faktiskt ANVÄNDER.

jag: Exakt. Den.

M: Ja?

jag: Den är…

M: Död?

jag: Inte DIREKT död. Mer…. odöd.

M: Odöd.

jag: Du vet, undead. Som på Halloween.

M: Så den är en… zombie? En varulv? En vampyrtelefon?

jag: Odöd, helt enkelt.

M: Vad har du gjort?

jag: Jag har…. är du säker på att du inte vill att jag går och hämtar de där korten?

M: (med vad man faktiskt måste konstatera är ett ganska beundransvärt tålamod) Vad har du gjort?

jag: Jag har köpt en ny telefon åt dig.

M: Va?!

jag: Den gamla var ju så gammal och funkade egentligen inte hela tiden.

M: Men… alltså… va?

jag: Ja, jag kan vara snäll också.

M: Men varför är min gamla telefon odöd?

jag: För att den inte är död.

M: Varför är den inte död?

jag: För att jag inte har råkat förstöra den!

M: Men varför — varför allt detta snack om att du var så söt när vi gifte oss?

jag: För att jag VAR söt när vi gifte oss.

M: Du vet vad jag menar.

jag: Jag ville bara lura dig att jag hade gjort något fruktansvärt.

M: Det gick ganska lätt.

jag: Japp. Du är jättelättlurad!

M: Mm.

jag: Blev du glad?

M: Mina känslor är lite svåra att uttrycka i ord.

jag: För telefonen!

M: Ja, för telefonen är jag glad. Det var snällt.

jag: Och dina känslor för mig?

M: Älskling, du —

jag: Ja?

M: Hm.

jag: Dina känslor är lite svåra att uttrycka i ord?

M: Typ.

jag: Försök.

M: Hmm… tja…. (tänker och tänker och tänker)

jag: Jag har massor med tid att vänta.

M: Du var väldigt söt när vi gifte oss.

jag: Exakt.