Idag fyller den här unga damen elva år. Och det har varit förtrollade och fantastiska år. 

Av alla människor som jag har träffat, är du den som har lärt mig mest om livet. Redan när du bara var ett litet plus på ett graviditetstest var du ett underverk. Det är alla barn, men du var ett underverk mitt i sorgen, mitt i bedrövelsen.

Redan tidigt i graviditeten lärde du mig om hopp, hur hopp kan lysa upp det mörkaste av mörker. Du var hoppet som bar mig framåt, som bar oss allt längre in i framtiden, mot varandra.

Sedan föddes du, och plötsligt var det som när filmmusiken sammanfaller med soluppgången. Allt var rätt, allt var viktigt, allt var stort.

Och du lärde mig om livet, livet som övervinner döden, livet som märkvärdigt nog tar för sig, lever vidare, inte tvekar. Du lärde mig att livet är till för de levande, att levandet är en uppgift och ett privilegium. Du var livet. Du är livet.

Och sedan blev du storasyster. Och då lärde du mig om den självutgivande kärleken, och kärlekens behov av att skydda och stärka och uppmuntra. (Och ibland lärde du mig lite om storasystrars behov av att dra småbrorsor i håret). Din självklara kärlek, din självsäkra kärlek.

Och åren har gått. Och du har lärt mig att kärleken och oron är siamesiska tvillingar, rygg mot rygg sitter de fast i varandra, som av samma revben.

Du har lärt mig att se världen med dina ögon, och att jag inte kan se världen med dina ögon.

Du har visat mig vem jag är, och vem du är. Lika, men inte samma. Från samma plats, men med olika mål. På samma väg, men med andra steg.

Och du har visat mig, genom din intelligens, din fantasi, din vänlighet, att det finns en poäng med att livet går vidare. Att sorgen inte har ett slut, men ett nederlag. Att livet är kärlek, att kärlek är livet.

Och om du på sistone har börjat lära mig en hel del om hur man rullar med ögonen och säger ”men skärp dig!” när vi som är från stenåldern försöker förklara något, så är det bara en del av livets kraft, det med.

För du vet det där hoppet du gav, då när du inte var större än ett clearblue-plus? Det hoppet har vuxit när du har vuxit. Det har livet gjort också, och kärleken med.

Och nu består dessa tre: hopp, liv och kärlek. Och störst av dem är kärleken.