När Ansgar hade dött var mitt stora överlevnadsmål att få tiden att gå. Allt gjorde ont. Tiden bakåt var outhärdlig, tiden framåt var mörker, nuet var oändligt, vidsträckt, evig öken. Själva tiden gjorde ont.

Jag ville bara att den skulle gå, tänkte att all tid som kom efter ett tag måste bli bättre än den tid som var just då. Så. Tiden skulle gå och det skulle göra så lite ont som möjligt medan den gick.

Jag har alltid läst, hela mitt liv. Jag behövde läsa nu också. Det skulle driva tiden framåt. Men det behövde vara något som inte gjorde ont, och det var svårt. Minsta lilla tidningsartikel gjorde ont för det fanns alltid något ord som brände till.

Till sist gick jag tillbaka till barndomens böcker. Om inte annat, tänkte jag, skulle de ta mig tillbaka till min barndoms värld, och då tänkte jag inte på att få barn, eller döden. Jag hittade en lång, bra bokserie. Den skulle ta mig genom många nattliga timmar, tänkte jag, och raddade upp alla Anne på Grönkulla-böckerna på mitt nattduksbord, och började från början.

Om du har läst om böckerna från din barndom vet du att en omläsning av dem är en nästan schizofren upplevelse: dels upplever du böckerna, dels upplever du dig själv som ung när du läste böckerna första gången. Barndomens berättelser doftar av minnen, andra minnen än just den boken – minnet av sommaren då du satt på en övervåning i ett regn och inte ville sluta läsa – ett doftminne som inte har med boken du läser att göra: stearinljusen den julen då ”en rolig bok” låg i julklappstrumpan och gjorde dig outhärdligt osocial resten av juldagen – minnena lever sitt eget liv, bygger sin egen värld, bortom böckerna som sätter igång minnet.

Bra. Jag behövde något sådant, en annan värld att leva i.

Och sedan –

Jag vet inte hur duktig du är på Anne på Grönkulla, men hon förlorar sitt första barn.

Jag som ville undvika allt som gjorde ont. Och fast jag läste böckerna förut var det en chock, en grymhet, en kalldusch, en verklighet mitt i mina nätters låtsasvärld, en natt i december i norduppland 2002.

Men inte bara det, för den natten blev vi vänner, jag och Anne på Grönkulla. Jag hade gillat henne förut. Hon var mitt sätt att driva tiden framåt, min desperata längtan efter något annat – vad som helst, bara något annat. Men nu delade vi plötsligt en erfarenhet.

Hon blev min första sorgekompis. Lugnt ledde hon mig genom sorgens stadier, genom livet som obarmhärtigt gick vidare.

Plötsligt läste jag inte för att fly, utanför att hantera.

Och skillnaden var oändlig.

Det visade sig, när jag med oväntat ivriga fingrar sökte på nätet, att L M Montgomery, som skrivit böckerna, hade förlorat ett barn också. Hon skrev utifrån sin erfarenhet, och jag läste utifrån min erfarenhet. Och emellan oss stod Anne. Utan henne hade jag inte vågat öppna böckerna som handlade om sorgen och smärtan och förlusten, utan henne hade jag inte vetat vilken hjälp en boklig kompis kan vara, när man är ensam och sorgchockad.

Att läsa för att hantera och inte för att fly. Ett första steg mot ett sorgearbete.

Tack, Anne.