Klockan 02:05 står hon vid min säng.

-Mamma, jag är så varm!!

Jag lyfter upp henne. Ja, hon är varm. Hon är så varm att jag viker ihop täcket i fotändan av sängen när hon kryper ner hos mig. Hon har feberblanka ögon så jag tror att hon skall somna bums. Istället tittar hon på mig, svårmodigt.

-Mamma, kan inte jag sjunga Santalucia nu?

Just ja. Det är Lucia på dagis imorgon. Hon tittar på mig med en förhoppningsglans mitt i allt det feberheta. Jag vill säga att självklart skall hon få vara Lucia, hon har ju sett fram emot det så länge, längtat så mycket. Men jag vet att hon kommer att bli hemma.

Hon somnar, jag ligger vaken. Det gör ont i mig. Jag vill se till att hon får det här, att den här upplevelsen som hon har tränat på och levt sig in i så långe skall bli på riktigt.

Hon vaknar igen klockan 4. Hennes första tanke är Lucia. Hon är frisk nu, säger hon och klappar mig vädjande på axeln. Jag får nästan brännsår.

Hon vaknar klockan 6 och förklarar att hon skall gå till dagis ”ijallafaj”. Hon kommer ur sängen och stupar omkull på golvet.  Hon orkar inte gå längre. Hon vill bara ligga där ett tag, sedan skall hon gå till dagis och vara Santalucia.

Jag ringer dagis med gråt i rösten. Varför kan hon inte vara frisk bara den här dagen, då? Jag åker till jobbet och M är hemma med henne. På mitt jobb berättar jag för alla om hur hon förberett sig, hur hon ”avslöjat” för mig att när de har sjungit ”Tomten jag vill ha en riktig jul” så skall alla barnen ropa ”GOD JUL!” och buga sig. Hur hon istället får titta på Pingu och Daniel Tiger och sova och sova. Berättar om en liten flickas längtan efter att få visa upp sig och sitt dagis. Kanske blir jag riktigt poetisk och börjar prata om nöjet och nyttan med att gestalta dramat, att gå in i rollen.

Det kan hända att jag pratar lite för mycket om det här. Mina kollegors ögon blir också, om inte feberblanka, så iallafall blanka. Jag misstänker lite att de eventuellt tänker på något annat medan jag pratar. Men det här är en existentialistisk grej för mig, jag kan inte sluta. Om de inte vill lyssna, kan jag plocka fram bilder på min mobil från förra årets Lucia och visa dem. De ler tacksamt – eller något.

Jag får prata! Jag måste ju bearbeta. Antalet Luciatåg på dagis är begränsat, hon är mitt sista barn. Så nu snuvades vi, hon och jag och hela familjen, på en av dessa upplevelser.

Vi har varit på många Lucior på hennes dagis. Men det här är det första året hon vetat om och kunnat förutse, hon längtat och sett fram emot, hon har räknat ner dagarna. Själv räknar jag ner timmarna tills när jag inte står på dagisgården och tittar på små michelinlucior med vita linnet ovanpå Gneisoveraller.

Jag ringer hem och kollar läget. Hon äter Piggelin och sjunger ”Ute är mörkt och kallt”. Inne är det också mörkt och kallt, tänker jag bittert.

Jag samlar ihop mig och hämtar de stora barnen från skolan. De vill ändå åka till dagis och titta på de gulliga tomtarna och renarna och pepparkaksgummorna, men jag säger nej. Istället åker vi hem. Hemma möts vi av en piggelinkladdig prinsessa. Inte Lucia, prinsessa.

jag: (med darr på rösten) Hur har det gått?

M: Febern är nere och hon bestämde sig för att bli prinsessa istället för Lucia.

jag: Bara sådär?

M: Ja, typ.

jag: Ingen ångest?

M: Eh… nä… (tittar forskande på mig. Jag vet att han vet att jag har nojjat över det här hela dagen, att jag inte ens tänkt tanken på att inte E nojjat över det hela dagen). Hon är en prinsessa istället.

jag: Så… ok. Så… allt gick bra då?

M: Ja. Förresten: Dina kollegor ringde.

jag: Va?

M: Dina kollegor ringde. De ville bara säga att imorgon får du väldigt gärna prata om något annat än att stackars E fick klara sig utan att dagislussa.

jag: De ringde inte alls!

M: Nä. Men de kunde ha ringt.

Jag struntar i honom, kramar E. Hon kramar mig. Tittar på mina ögon. Frågar om jag är ledsen. Nej, jag är inte ledsen, säger jag. Jag var bara orolig för att hon var ledsen. (Visst, säkert!) Hon tittar på mig lite medlidsamt. Drar fram sitt prinsessvärd.

-Mamma, jag är OK! Jag är ju en prinsessa. Och nu dubbar jag dig till prinsessa. Kom och prinsessa med mig!

Jag går och prinsessar med henne. Prinsessa är faktiskt ett alldeles utomordentligt verb. LIka bra som lussa.

Eller kanske bättre.

 

Tage Danielsson har rätt, som alltid:

Det är en sak jag uppskattar med barn, de går inte runt och visar fotografier på sina föräldrar.