A och hans game face.

Jag har varit med grabbarna på jujutsutävling (det gick riktigt bra för dem) och jag har fått liksom lite blodad tand. M sitter och läser tidningen som han brukar göra när jag berättar mina nya briljanta idéer för honom.

jag: Jag tror faktiskt att jag skulle kunna bli väldigt bra på ju-jutsu.

M: Mmm.

jag: YTTERST bra. Om jag, du vet, höll på med det.

M: Mmm.

jag: Jag har liksom stor fallenhet för det, tror jag.

M: Stor fallenhet för att brotta omkull folk och puckla på dem?

jag: Ja! Eller liksom, typ. Stor fallenhet för att… öhmm… använda min mentala styrka mot mina fiender.

M: Aha! Just det. Den fallenheten, ja.

jag: Och kanske… har jag ett bra game face.

M: Få se.

jag: (visar upp mitt game face, ser extremt hård och farlig ut)

M: Mmm. Så där såg du ut på vår första date.

jag: Gjorde jag?

M: Lite så ja. Lite romantisk och rar och oskuldsfull sådär.

jag: Va?! Nej, hård och farlig! (visar igen)

M: Ah. Aha. Just det. Ja. Så var det. Hård och farlig. Just det. Nu ser jag.

jag: Såg jag ut sådan på vår första date?

M: Eh, typ sådär, ja. Lite drömsk och romantisk och — eller jag menar (möter min blick) … ja. Jättehård och superfarlig.

jag: Och ändå föll du för mig?

M: (mumlar något som jag inte riktigt hör men som jag väljer att tolka som: Just det.)

jag: Just det.

M: Och nu tror du alltså att du skulle kunna bli ju-jutsu-drottning?

jag: Exakt! Vill du testa?

M: Testa att brottas med dig?

jag: Nej, testa på ett liv när jag är ju-jutsu-drottning! TItta här är min farliga ansikte, mitt game face.

M: Ah. Just det. OK. Vi kan testa det. Hur skall vi göra då?

jag: Eh. Jag är ju liksom bäst, och du… går omkring och.. tja, hejar på mig.

M: Det låter verkligen JÄTTEKUL, älskling.

jag: Visst gör det? Nu börjar vi.

M: Då får du väl börja träna då.

jag: Japp! (gör mitt game face) Kolla!

M: Jag tänkte mer på att träna på själva ju-jutsun.

jag: Just ja, den ja. Ja, den kanske… kanske jag skulle träna lite på.

M: Eller?

jag: Jag tänkte att jag mest kunde träna min mentala överlägsenhet.

M: OK.

jag: Du tänkte att jag kunde träna själva jujutsugrejset?

M: En konservativ falang inom ju-jutsun tycker ju att sådant är rätt viktigt.

jag: Men det behöver man inte om man är tillräckligt skrämmande från början.

M: Tja, du är ju rätt skrämmande från början, det måste jag erkänna.

jag. I KNOW! Och även hela tiden, faktiskt.

M: Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

jag: Så jag tror jag klarar mig rätt bra på det.

M: Ja, älskling.

jag: Jag känner mig tveksam till det där andra du sade, om att träna på själva sporten.

M: Varför?

jag. Det verkar så… jobbigt.

M: Älskling.

jag: Ja?

M: Menar du att du tycker att den sport av alla sporter i hela världen som är den sport där man mest ligger ner på golvet – på en mjuk matta på golvet –  är för jobbig för dig?

jag: Eh.. ja.

M: Mhmm.

jag: Tänker du stötta mig?

M: Du menar om jag tänker stötta dig i ett försök att bemästra en sport som du är för lat för att utföra, och vinna enbart med hjälp av ditt ansiktsuttryck?

jag: Ja.

M: Älskling, jag kommer att sitta där varenda gång du tävlar. Med popcorn.

jag: Härligt. (paus) Eh… du menar att du kommer att stötta mig, alltså?

M: (mumlar något som jag inte hör men väljer att tolka som: Just det)

jag: Så du tycker alltså att mitt game face ser sött och romantiskt ut?

M: Jag tycker att.. ditt ansikte… alltså jag menar, det är klart att du kan se ut…

jag: Sött och gulligt och lite romantiskt.

M: Tja.

jag: Det måste ju betyda att du… typ… ser de dolda djupen bakom fasaden som jag visar upp.

M: Mmm. För det enda andra alternativet är ju att det betyder att du har dålig självinsikt.

jag: Så med andra ord måste det betyda att du ser mina dolda djup.

M: Ja.

jag: och därmed inte ser mig som skrämmande alls.

M: Det vet jag inte om jag köper som argumentation.

 

Fredrik Backman vet förstås, som alltid, hur man uttrycker det:
Jag ser inte min kropp som osmidig, jag ser den som någon som utövar civil olydnad mot tyngdlagen.