Just när vi trodde att sista ordet var sagt om julkrubban…

 

A: Mamma, jag har tänkt litegrann på det där med julkrubban.

jag: (totalt utan en känsla av förestående apokalyps)(så här i efterhand förefaller det mer än lovligt oskuldsfullt) Jaha?

A: Jo, du vet, med Josef och så.

jag: Josef… det är inte någon i Skylanders eller så, eller? Du menar han med Maria?

A: Exakt han, ja. Han har ju liksom en himla tur att han är snickare, så han kunde snabbt fixa till den där krubban som de behövde i stallet när bebisen föddes. Så typ jag tänker mig att han snickrade på där medan Maria gjorde själva utfödandet och så vips vips var de klara samtidigt.

jag: Eller så kanske krubban… redan fanns där? För att det var ju en sådan som djuren åt ur?

A: Men han kanske FÖRBÄTTRADE den! Lade på lite bitar och gjorde den lite finare! Jag menar, vad annars skall han haft att göra medan han väntade på bebisen? Klart att han byggde saker.

jag: (ser för min inre syn hur A vid ett tillfälle i framtiden fullständigt hämningslöst och förmodligen med hjälp av plusplus bygger om en förlossningsavdelning eftersom han ”inte har något att göra” under sin frus värkarbete) Mm. Jag tror att du och din fru kommer att ha många intressanta saker att prata om under er kommande spädbarnstid.

A: Min fru kommer säkert också att undra jättemycket.

jag: Antagligen.

A: Över Josef, så klart. Och varför han inte tänkte på det här, alltså!

jag. OK?

A: (håller fram några legobitar som han har byggt ihop) Inte illa va?

jag: Eh…

A: Jo, jag skulle ju bygga en riktig julkrubba i Lego? Kommer du ihåg?

jag: Vagt.

A:  Och då så kom jag på att om Josef hade TÄNKT sig för, när han byggde krubban eller byggde om krubban eller vad han nu gjorde med den… då hade han förstås TÄNKT så här!

jag: Han kanske blev störd av allt födande som pågick runt omkring honom.

A: Eller så bara höll Maria på och babblade en massa. Har du märkt hur störigt det kan vara när folk bara babblar och babblar?

jag: Nej, det har jag aldrig märkt.

A: Men det kan vara det iallafall. Men då ändå, då hade Josef förstås byggt TVÅ avdelningar i krubban! Kolla här! Ser du, jag har satt upp en avdelare här i mitten. TVÅ avdelningar! Fattar du?

jag: Kan inte säga att jag riktigt fattar.

A: EN AVDELARE! Du vet, från början var det bara en del i krubban. Men nu sätter jag upp en avdelare och då blir det magiskt plötsligt – TVÅ avdelningar! Bra va?

jag: Jag vet inte om jag riktigt —

A: Det är jättelätt mamma. Koncentrera dig. Först är krubban EN del. Sedan delar man den på mitten och då blir det…

jag: Ehmm….

A: Mamma! (pedagogiskt) En… tvvvv..

jag: Jag fattar hur många delar, A. Jag fattar bara inte riktigt – tja – varför.

A: För att det är bättre med två än med en!

jag: Så kan det ju möjligen vara. I vissa fall. Men i just det här fallet…

A: Så att man får plats med TVÅ!

jag: Med… två.

A: Ja! Två Jesusbebisar! Tänk om de hade fått två! Då hade det ju blivit mycket bättre i världen. De hade kunnat vara brorsor och göra alltihopa tillsammans och de hade haft så kul!

jag: Fast att… hade de fått två bara för att Josef hade byggt en avdelare i krubban?

A: Kanske!

jag: OK.

A: Om man inte provar kan man inte veta, eller hur? Gud kanske bara ”Jahaja, men här finns det ju plats för två barn, då får de två då!” De kunde heta Jesus och Jasus kanske.

jag: Mmm.

A: Eller hur? Tänk om det hade funnits två av mig! Det hade ju varit kalas. Det tänkte ni inte på, va?

jag: Men jag tänker på det nu.

A: Men nu är det ju liksom försent. Och vi vet alla vems fel det är, eller hur?

jag: Din pappa byggde ingen avdelare under tiden som du föddes.

A: Exakt. Slöseri med tid. Vad gjorde han?

jag: Höll mig i handen och stöttade mig.

A: När han kunde ha gjort något PRAKTISKT.

jag: Mmm.

 

Jag kunde möjligen ha sagt något lite mer verbalt. Men jag hann inte för jag var upptagen av att meditera över Bo Balderssons ord:

Jag har inget emot barn. Tvärtom. Jag tycker mycket om dem, i ordnade former. På skolfotografier och i pantominer kan de vara väldigt behagliga. 

 

 Observera, plats för två.