Så blev det jul.

Det är märkligt med jul, julen får tiden att spela spratt med oss. Tiden kan gå simultant för långsamt och för snabbt, samtidigt oändlig – men sedan kommer jul, ett helt vanligt datum, ett helt vanligt dygn med exakt tjugofyra timmar till sitt förfogande.

Och nu kom det alltså.

Jag har skrivit på den här julkalendern sedan 1 december i år. Den har tagit mig till böcker från alla mina favoritförfattare, jag har läst och sökt citat, och jag har fått skriva ner några ord om vår vardag och vår fest. Några luckor har försvunnit i cyberrymden och lovat återkomma när vi minst väntar det, men de flesta har prydligt radat upp sig och berättat vår historia, förgylld av citat från större andar.

Och nu skall jag knyta ihop säcken, en säck som är full av paket och glädje, och låta det sista avsnittet i julkalendern sammanfatta de andra. Och samtidigt är julafton en egen dag, med sin alldeles egna historia – sina alldeles egna historier.

H:s glädje över när alla vi öppnade de paket hon så omsorgsfullt valt ut och gömt och kärleksfullt paketerat. S lycka över E:s glädje, A:s Legolycka bit för bit, och E:s totala överdådsextas – så många paket, och alla får paket. Förtjusningen över att kunna ge sina barn detta: guldkant på livet. Glädjen över att vara samlade, över att de som inte är hos oss kommer vi att träffa under jullovet, kopplad med lite mer trivial glädje över att det är gott med skinka och sill. Många berättelser, en stämning som en röd tråd: lycka och överdåd.

Julklapparna vi ger är en förhoppning om att denna lycka skall vara, att sakerna skall ge livet lite extra förtjusning och tillfredsställelse – en julstämning som går vidare. Jag önskar just detta, att julens godhet spiller vidare ut i resten av våra liv.

Om den gör det, om det bästa hos julen får bli det bästa i vår vardag, om omsorgen och tryggheten som vi strävar efter i jultid får vara vår ledstjärna hela året, då blir livet ett äventyr där spänning och godhet får gå hand i hand, där det som vi får och det som vi ger har samma syfte.

Några rader ur en Tomas Tranströmer-dikt får bli min julbön:

Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall.
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.
Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge.

Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.