Kära dotter.

Jag vill att du skall veta att det finns ingen, absolut ingen, som kan korsa armarna som du.

Egentligen är det ju lite av en konstart, det där med att korsa armarna. Det kan – i vackra fall – vara som en dans. Även om korsade armar ofta associeras med egen vilja och trotsutbrott går det faktiskt att korsa armarna på ett avspänt och inbjudande sätt, nästan som en potentiell, teoretisk, omfamning. Man kan korsa armarna beslutsamt, man kan korsa dem segervisst, man kan korsa dem uppgivet. Man kan korsa armarna vilsamt, som en blomma som sluter sina blad för natten. Man kan korsa dem som en inledning på en diskussion, eller som en avslutning på en diskussion. Det finns egentligen bara en sak man inte kan kommunicera med korslagda armar: velighet.

Det finns inte något sätt på vilket det finns skuggan av en möjlighet att eventuellt börja tänka tanken som såsmåningom nästlar sig fram till en idé om att det möjligen skulle kunna bli så att man verkar velig genom att korsa armarna. Jo, i och för sig, det gör det. På sätt och vis. Om man liksom korsar om armarna hela tiden, byter fattning, liksom, från vänster till höger och tillbaka igen. Då är man på vända-kappan-efter-vinden-nivån på sina korslagda armar.

Men det här är ju egentligen inte ett särskilt relevant, eller stringent, resonemang, för att du skulle ändå aldrig, hur rikhaltiga möjligheter det än fanns, korsa dina armar på ett veligt sätt. När du korsar armarna, så korsar du armarna. Och då är det inte mer med det.

Förutom förstås i betraktarens blick. För varje betraktare måste se och förstå hur storslagna dina armkorsningar är. Jag gör det. Jag är stolt över att göra det.

Liksom artonhundratalskavaljerer behärskade blommornas språk, behärskar jag armkorsningarnas språk.

Så idag i bilen när vi pratade om att kanske eventuellt göra läxor idag, så var det en beskyddande armkorsning, en som värnade om din integritet och din fritid. Sedan när jag föreslog att vi kanske skulle fördriva bilturen genom att sjunga en glad och käck sång tillsammans, då blev armkorsningen snarast hjältemodig, episk. En armkorsning som kunde hindra en faktiskt totalt omusikalisk och sånggalen mamma från att stämma upp ”Staffan Stalledräng”. Det är en armkorsning som är en ärofylld bragd, ett kroppsspråkets sätt att säga: ”You want the truth? You can’t handle the truth!”

Jag slutar sjunga, av pur beundran. Jag ser dina ögon. Våra blickar möts i backspegeln. Det är möjligt att du kröker läpparna i ett svagt leende, det vet jag inte säkert. Men en sak vet jag helt säkert: det finns en förnöjsam tacksamhet i din nästa armkorsning.

Annika Lantz:
Dom kan hålla armarna i kors över bröstet så snyggt i ”Desperate Housewives. Det ser nonchalant-elegant ut på ett sätt jag aldrig har uppfattat den kroppshållningen. Själv ser jag alltid ut som nånting gammalt-barskt ur ”Rännstensungar” när jag fösöker mig på armarna i kors.