Det satt en adventsstjärna i vårt fönster på sjukhuset, den där dagen när du föddes. Jag tänkte att den skulle guida de vise männen på väg, att de skulle hitta barnet och jubla med resten av världen över det fantastiska som hänt.

Sedan såg jag att det satt en stjärna i varendaste fönster på vår bb-avdelning.

Och det var ju som det skulle, för det låg nyfödda barn överallt och förtjänade hyllning.

Och i vårt rum låg du.

Ni som föddes då, den där mellandagsveckan i december 2004, ni föddes in i en värld som var i gungning, i en värld där stormar slitit sönder familjer och vällt fram med död på det mest brutala sätt. När jag for in för att föda dig var dödssiffrorna inte så höga, men medan vi var på sjukhuset ökade de så otäckt. Ett av de skarpaste minnen jag har från min sjukhusvecka är hur jag satt i en tv-soffa bredvid andra nyförlösta och höll dig som att mina händer kunde rädda dig från tsunamins vågor.

Och när jag såg mig omkring satt alla mammor och höll i alla barn, krampaktigt skräckslagna, som om livet hängde på det. För vi hade just fått er i våra liv – och där satt vi och lyssnade på berättelser om hur livet slets sönder, hur barn slets ur föräldrars händer, hur vattenvirvlarna särade på människor som bara ville vara tillsammans, hur död vällde fram över världen, en stormvåg som bara tog.

Och jag såg ner på dig, orolig att jag höll dig för hårt, och du tittade sådär inåtvänt, forskande, som nyfödda gör. Du såg nöjd ut. Ohotad. Och jag bar dig, eller om nu du bar mig, och vi gick tillbaka till vårt rum, där stjärnan lyste.

Och i alla barnens rum lyste det stjärnor.

Och de vise männen och kvinnorna, släkt och vänner och bekanta, kom. Och de som inte kunde komma, dem ringde jag. Och jag ville veta att alla var i säkerhet och sedan berättade jag om dig, som om du var hoppet, som om du var stjärnan som skulle guida oss nu – inte genom din specifika personlighet men genom att du fanns, att livet segrade, också.

Alla de nyfödda barnen på bb:s uppdrag, den här veckan.

Och ditt.

Och nu har det gått tio år sedan den där dagen, din födelsedag. Och du är rolig, och galen, och smart. Och du vinner guldmedaljer i jujutsu och har ett hjärta stort som hela världens samlade hav. Och stjärnan har du burit med dig, som din födslorätt. Den glittrar i dina ögon när du drar Bellmanhistorier och den strålar i din godhet. Och när Enköpingsposten frågade vad du hade för framtidsplaner nu när du var tio svarade du galant ”att leva ett roligt liv”.

Och det är star quality.

Så.

Livet vann. För oss. Den gången.

Stjärnan lyste högt över vattnet, ohotad men ledsagande. Och idag har vi firat dig hela dagen. Du har valt hela dagen. Och då har du valt på ditt speciella sätt: noggrant och medvetet valt sådant som familjen gör tillsammans, spel, lekar, mat, hela dagen tillsammans. För det är ditt sätt. Det är din stjärnglans.

Och jag tittar på adventsstjärnan i vårt fönster och tänker att japp, här är det. Här bor han.

It was so clear when the wise men arrived,
and the angels were singing your name

that the world would be different cause you were alive –
that’s what heaven stood still to proclaim.