Jag har varit borta från mina barn i tre dagar. Naturligtvis har jag saknat dem förfärligt. Det behöver ju inte ens sägas. Självklart. Saknad. Påtaglig, djupt känd saknad.

Idag var jag iallafall tillbaka, och hämtade dem från skolan, och när vi for hem så slog en sak mig.

Den slog mig, om jag får ta lite tid ifrån dig i syfte att göra min förklaring så precis som möjligt, exakt på samma sätt som en död fisk slår dig på hakan om någon dänger till dig väldigt kraftigt med den. Det skall vara en stor död fisk, gärna någon som luktar lite illa. Varför inte en inte alltför nydöd fisk,  som kanske har börjat skifta lite i grönt? Du vet hur de drar åt sig turkosglänsande stora flugor? Typ så. Tänker du dig en sådan? Fint. Sedan tänker du dig att en väldigt muskulös person, som kanske möjligen är lite irriterad på dig, som kanske möjligen, möjligen, möjligen, har en svart blick och ett ganska skickligt handlag när det gäller döda fiskar, anfaller dig med just exakt den fisken. Kan du mentalt känna hur det daskar till, lite blötäckligt, på din haka? Kan du känna smärtan och harmen och upprördheten? Surret av flugorna? Bra. Så kändes det när det slog mig.

Det som slog mig så markant var nämligen följande: att jo, jag har saknat mina barn. Som jag nämnde i början: Innerligt. Tydligt. Uttryckligen. Och ändå har det infunnit sig, under min jobbrelaterade resa, ett litet, litet, nästan mikroskopiskt, men likafullt konkret, uns av inre frid.

Och nu vill jag ta en sekund till av din tid och beskriva den här inre friden för dig. Det är nämligen inte den sortens simpla och okomplicerade frid som  uppstår när man sover utan barn i en säng en hel natt. Det är inte heller den lite mer basala frid som uppstår av att man äter flera måltider i rad utan att någon recenserar alla sina kompisars rapar, med noggranna återgivningar av flera ljudmässiga finesser med favoritversionerna. Båda de sortenas frid är närvarande, i lyckligt hög grad, när man åker på konferens, men de var inte den sortens frid som jag for efter i min hjärna.

Den sortens frid som jag så intensivt hade upplevt under min frånvaro var nämligen den speciella, specifika, väldigt fridfulla typen av frid som uppstår endast hos den människa som får förmånen att leva flera dygn i rad utan det ständigt pågående bakgrundsbruset av att fyra barn, samtidigt men inte samstämmigt, sjunger ”Dumb ways to die” för en. Den sortens frid som ytterligare fördjupas och förljuvas av att inte en enda människa i närheten spelar ”Dumb ways to die” på sin surfplatta.

Japp.

Den sortens frid var det.