Snöstormen rasar utanför och M har varit ute och plogat för tredje gången på samma kväll. Nu sitter han och värmer sig och H sitter och läser, så jag har en utmärkt publik för min upprördhet.

jag: Vet ni vad som gör mig jättearg?

H: (med vad som kanske hade varit lite större engagemang om inte jag hade pratat i en halvtimma redan) Nä.

jag: Jag är glad att du undrar! Det gör mig jättearg att de snabböversatte låttexterna i Frost. Frozen, alltså.

H: Tänka sig.

jag: Ja! Därför att de är så bra på engelska! (tystnad)

M: OK, älskling.

jag: De är riktigt existentialistiska. Riktigt bra. Och ordvitsarna! Fråga mig om ordvitsarna! (tystnad)

H: Måste – eller – öh – skall jag?

jag: Vem som helst av er får gärna fråga mig om ordvitsarna. (tystnad, förmodligen den sortens tystnad som uppstår när två människor tyst kämpar om vem som mest förtjänar äran att få ställa en fråga om ordvitsar till en upprörd mor)

M: Suck. OK. Eh… hur är det med ordvitsarna?

jag: Exakt! Hur ÄR det med ordvitsarna? På engelska: roliga, kreativa, väl infogade i sitt sammanhang – som i låten ”In Summer” när snögubben har jättemånga roliga skämt som bygger på värme och kyla. Men på svenska! Bara långsökta och tråkiga. Tunga som stenar. SAMMA skämt. Fattar ni?

H: Eh… (det är möjligt att hon svarar utan att överväga vilket alternativ av ”ja” och ”nej” som kommer att förlänga diskussionen mest, men någonstans i det mest cyniska skrymslet av min cyniska själ tror jag kanske ändå att ett sådant övervägande gjordes) … Ja.

jag: Den sången är för övrigt ett utmärkt exempel på det här existentialistiska också. Jag tänkte aldrig på det med den svenska översättningen, men de balanserar ganska flagrant på gränsen mellan skratt och hjärtknipande existentialism. Men på svenska – tja – ni fattar.

H: Vi fattar.

M: Mmm. Verk-li-gen. Vi fattar verkligen.

jag: Och om vi går vidare till den stora hiten från filmen: Let it go.

M: (drömskt) Let it go!

jag: Eller på svenska då: Slå dig fri.

H: Åh, att slå sig fri!

jag: Den har samma problem. Spännande, engagerande lyrics på engelska. Men på svenska….. pffft!

M: Mmmm.

jag: Fattar ni hur illa det här är?

H: (låter ärligheten vinna över behovet av att snabbt avsluta konversationen) Nä. Jag fattar faktiskt inte det. Det är snöstorm ute och pappa har jobbat hårt med att ploga och jag fick fem kilo snö i min huva när jag lutade mig mot en vägg idag – och du tänker bara på Frost.

jag: Jag tycker att det är väldigt lämpligt att tänka på Frost under en snöstorm. För ni vet – eller hur?

H: Säg det inte.

jag: ”Lite snö har väl aldrig stört mig.”

M: Argh.

jag: Eller som det heter på engelska: ”The cold never bothered me anyway.”

H: Mamma.

jag: ”Some people are worth melting for. ”

H: Visst, mamma. Whatever.

M: (försiktigt) Det är ju väldigt… fint och så, älskling… att du inte känner dig tvungen att… ha… liksom…

H: … riktiga problem…

M: Just! Det är det som är så fint med dig. För du har inte det, utan kan… koncentrera dig så bra på… eh, vad skall jag säga?

H: Låtsasproblem?

M: Jag vill inte säga låtsasproblem. Det är inte låtsasproblem. Jag vill säga — översättningsdilemma. Det är ett bättre ord. Översättningsdilemman.

H: Och det faktum att mamma faktiskt inte bara har tittat på Frost utan dessutom växlat över och tittat på Frost på engelska utan oss barn.

M: Mmm.

H: Är inte DET låtsasproblem?

M: Tro mig, kära dotter. Det är inte ett låtsasproblem.

So she’s got a few flaws…