Jag rensar barnböcker. Det som är urvuxet skall gå vidare till andra barn, där det gör nytta. Och så behöver vi platsen, till andra, nya spännande äventyr.

 

Det är inte alls svårt att veta vilka böcker barnen har vuxit ur. Det är lätt, så jobbet borde vara enkelt.

Jag håller upp Morris vaktar huset. Jag minns så tydligt när vi köpte boken, H hade krupp och hade hostat hela nätter. Men jag visste att den nya Morrisboken skulle komma ut till bokhandeln i Östhammar, så vi satte oss i bilen och köpte den.

 

Vi älskade den. Vi läste den om och om igen, tills H kunde den utantill. Jag minns M:s och min extas den dag då H vände blad själv och skrek ”Tick-tack, tick-tack” bara för att hon visste att det förekom en klocka.

 

Den boken får faktiskt inte gå vidare till andra barn. Det är liksom för mycket minnen. Den måste stanna.

 

OK. Det är OK. En sentimental bok får man spara, en symbol för barndomen.

Så hittar jag ”Sagan om den lilla, lilla gumman”. Jag hejdar mig mitt i slängandet. OK, E har vuxit ur den nu, men det var hennes favoritsaga förra året. Jag berättade den mitt i natten för henne när hon vaknade med mardrömmar, vi läste den minst två gånger varje kväll.

 

Och ok. Hon vill inte läsa den längre. Men hon kanske ändrar sig? Den kanske blir en favorit igen? När hon fyller… åtta eller så? Nähä. Kanske inte. OK. Men ändå.

 

OK. En bok per barn kan jag få spara. Bara för att det måste man göra. Jag minns hur jag fick min gamla… just ja. Den här boken.

 

Den boken fick jag när jag var fyra år. Och sedan fick jag den igen av mina föräldrar när H var liten, och hon älskade den som jag hade älskat den. Och grabbarna älskade den. Och E älskade den. Och jag måste liksom spara den, för att man måste spara den.

 

Jag tittar på högen med böcker som skall gå vidare till andra barn. Den är väldigt väldigt liten. Och högen med böcker som måste sparas – som undantag förstås – är oroväckande stor.

 

För böcker är mer än historierna i dem. De är också min historia, min och barnens historia. Ett vikt hörn, en tuggad rygg, berättar för mig om de åren som nu blivit minnen.

 

Barn må växa ur sina böcker. Men mammor gör det inte.