jag: (försöker förklara en oerhört komplicerad grej som hände på affären idag. Utan att gå in på alla detaljer så handlar det om vinäger, värmeljus och den mänskliga rättigheten att få köra sin varuvagn på det sätt som bäst uttrycker ens personlighet) … Lyssnar du?

M: (omedelbart) Javisst, älskling. Klart jag lyssnar.

jag: På mig? Eller är det här en sådan där gång när du mest lyssnar på din inre röst som säger åt dig att göra något vettigare av din tid än att höra på när din fru beskriver detaljerna i sin dag?

M: Eh… min inre röst är faktiskt väldigt tillmötesgående.

jag: Din inre röst är min värsta rival.

M: Fast det är ju egentligen något väldigt bra.

jag: För att….

M: Min inre röst är inte alls sexig.

jag: Och det är bra för att….

M: För att det är inte så mycket till rival då.

jag: Så jag skall vara glad och tacksam för att min värsta rival kommer inifrån din hjärna och inte tilltalar dig på det fysiska planet?

M: Det är väl en självklar sak att vara glad över?

jag: Jag vet inte. Det känns fel på ganska många plan. För det första att din hjärna är mer attraktiv än vad jag är, för det andra att den tydligen inte är så attraktiv alls, men ändå bättre än jag. Jag gillar inte din inre röst.

M: Min inre röst kan faktiskt bli lite sårad av sånt.

jag: Din inre röst kan gott vara lite kränkt tycker jag. Den är inte så schysst själv.

M: Fast den gillar när du drar skämt.

jag: Gör den?

M: Det där skämtet du drog om Fredrik Lindström häromdagen, det gillade min inre röst. Den skrattade halva natten.

jag: Så vadå, nu skall jag börja gilla din inre röst?

M: Det var faktiskt min inre röst som först viskade till mig om hur underbar du är.

jag: Jahaja.

M: Och den gillar också din klädstil. Jättemycket.

jag: Hmm….

M: Den är faktiskt vägledande i ganska många frågor.

jag: Till exempel när det gäller om du skall lyssna på vad jag berättar eller inte.

M: Men det är bara det att min inre röst har så lätt att bli uttråkad.

jag: Minsann.

M: Den gillar liksom roliga saker. När det händer grejer. Det är en sådan där röst som liksom — vänta lite. Det där var inte så smart sagt, va?

jag: Att din inre röst blev uttråkad?

M: Exakt. Det var dumt sagt.

jag: Ett misstag, definitivt.

M: För jag antydde att du kunde tolkas som — tråkig.

jag: Ett stort misstag.

M: Just när jag försökte få dig att bli kompis med min inre röst.

jag: Mmm.

M: Nu kan ni väl aldrig bli vänner.

jag: Tja. Din inre röst påpekade vad bra jag var när vi träffades, skrattar åt mina skämt och gillar min klädstil.

M: Bra egenskaper va?

jag: Ja… jag undrar lite vad din inre röst tycker om när du pratar väldigt länge.

M: Jag vet inte. Det är lite svårt att lyssna på sin inre röst när man samtidigt pratar om städning själv. Städningen överskuggar liksom.

jag: Jag tror att din inre röst skriker ”Nåd! Nåd!”

M: Det kan vara så. Jag trodde liksom att det var min inre själ som försökte låta som en dammsugare, men det kan ha varit min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

jag: Hm. Det här betyder att din inre röst gillar mig, min klädstil, mina skämt, men inte har tålamod med långa utläggningar.

M: Inte ens mina egna långa utläggningar!

jag: Hm.

M: Vad tänker du på?

jag: Jag börjar fundera på om det där inre susande ljudet jag hörde när jag berättade om det där med vinägern för dig var min inre röst som skrek ”Nåd! Nåd!”.

M: Du menar att….

jag: Ingen av våra inre röster vill lyssna på någon av oss!

M: Wow!

jag: Djupet i dig är djupet i mig!

M: Vi är verkligen som gjorda för varandra!

jag: Våra inre röster har bevisat det.