Hon vaknade halv sex och ställde sig vid min säng. Hon skrek: ”Jag fyller inte år nu! Och inte nu! Och inte NU! Men NUUUUU!” och då var det bara att gå upp och fira. För när man väcks på det sättet, så vet man att det är en speciell dag.

En av de mest speciella grejerna, om man frågar henne, var att hon gjorde en fläta på sin nya docka ”alldles själv bara att H jode den fusst och sen jode jag och sen lagade liksom H lite det som blev lite tokigt med min fläta. Men jag jode selva flätan”. En av de mest speciella grejerna, om man frågar mig, var att eftersom hon inte längre är en liten bebis, så tycker hon att det är min tur nu. Japp. Hon kan erbjuda sig att vara mamma, och jag får vara dreglande, vag, trotsig och allmänt osammanhängande.

Jag förstår inte hur någon rimligen kan tacka nej till den chansen. Särskilt inte eftersom den innehåller möjligheten att stå där imorgon bitti, halvsex, och skandera vid E:s sängkant:  ”Inte nu, inte nu, inte NU, men NUUUUUU!”