Daglig rutin: Vaknar varje morgon, går upp ur sängen. Väcker morgonovilliga barn (och försöker dämpa de extremt morgonvilliga barnen). Kaffe. Äter. Byter tvätt i tvättmaskinen. Överser tandborstning, påminner om skolväskors innehåll. Kör till skola och dagis, åker till jobb, kaffe, skrattar, ler, arbetar, lunch med kollegor, mer jobb (mer kaffe!),  åker och hämtar. Lagar mat, överser kvällsstädning, tar ut en hund, stänger om höns. Sist bakar jag bröd, hänger vid Facebook, läser, somnar.

Ett ganska vanligt liv.

Ett ganska vanligt liv fast med ganska många barn (och höns). Ganska många barn, och ganska många höns, men bara en hund (och bara en man). Det räcker med en av vissa saker.

Och ändå ett ganska ovanligt liv. Ovanligt, för att det skiljer sig i många avseenden från alla de tidigare fruar som bott här på gården och inte häckade vid Facebook på kvällarna. Ovanligt, för att det skiljer sig i många avseenden från alla andra landsbygdsfruar som lever nu fast på andra platser i världen, och inte har Facebook, eller en bil, eller demokratiska rättigheter, för den delen. Ovanligt, för att mitt eget personliga liv, såsom sett från tjugoårsperspektivet,  skulle ha sett så annorlunda ut (jag skulle bo i en stad, jag skulle aldrig gifta mig, jag skulle inte ha sådana där barn).

Ovanligt, för att alla våra liv kan låta rätt lika om vi bara generaliserar tillräckligt mycket. Men det ovanliga ligger i vad som händer i de där satserna. ”Äter frukost” – och lyssnar på drastisk livsvisdom från en elvaåring, gör smileyface i filmjölken till min femåring, skrattar om än lite ansträngt efter ett tag, åt variationer på Bellmanskämt från nioåringen, och rostar bröd åt morgontrött tioåring – och delar, mitt i allt kaos, ett ögonkast med min man; ett sånt som bär mig genom dagen. ”Äter frukost”.

Så varje dag är så lika och så olika. Och våra liv är så lika och så olika. Olika saker, olika minnen, olika oro, olika glädje.

Och någonstans i allt det här så möts vi.
Och någonstans i allt det där så möts vi inte.

Och konstigare än så är det väl inte.
Och mirakulösare än så blir det väl inte.

Ett ganska vanligt liv.