När Ansgar dog, så kunde jag gå ut på nätet och hitta andra människor som precis förlorat barn. Det kan man inte göra i sin närmiljö, hitta så många andra i precis samma situation. Men på internet, där finns de. På internet finns inga avstånd, där satt de, på trettio centimeters avstånd, på andra sidan min skärm.

Inte för att vi inte fick stöd utanför internet, det fick vi – vi har världens bästa vänner, världens bästa familjer. De stödde oss som bara sanna vänner kan stötta, vi hade aldrig klarat sorgen utan dem. Vi hade aldrig klarat det där första, förfärliga året, utan dem. Vi fick allt tänkbart stöd av dem, men ingen av dem hade våra erfarenheter, så det fanns en annan typ av stöd som vi behövde. Vi hittade den i våra datorer.

Alla har inte haft ett sådant stöd som vi – det är ingen självklarhet. Det har jag lärt mig på internet. Några har ett obefintligt stöd, andra har vänner som inte orkar stötta hela tiden. Vi som har, och de som inte har, har iallafall varandra – på internet.

Internet. Rakt in i andra människors smärta, och därför rakt in i min egen smärta. Ord som talade till oss, ord som kom från oss, ord som var plåster, och ord som var ett rop från själ till själ, från djup till djup. Människor med vår erfarenhet – människor som förstod, som behövde vår förståelse. Internet.

De flesta av dem som jag träffade då, har jag aldrig träffat afk (away from keyboard). Men jag har träffat dem ändå, träffat dem rakt in i min själ: delat mörker, delat ljus, delat de små smakportioner av glädje som var allt i den vägen jag kunde ta till mig då, delat sorgen. Delat sorgens alla biverkningar: Bitterhet, trötthet, utanförskap, rädsla, oro.

Åren gick, och mailinglistor blev omoderna när vi fick snabbare uppkopplingar. Facebook dök upp och gjorde alla andra forum omoderna. Och jag har träffat dem igen, samma människor, i nya grupperingar. Vi känner igen varandra, blir facebookvänner. Fortfarande har vi inte setts utanför nätet, men vi känner varandra, visst gör vi det.

Jag vet om deras vardag, jag vet om deras saknad, och de vet om min.

Vi har varit med om så mycket tillsammans, vi som aldrig har träffats. Vi har gråtit tillsammans, lett tillsammans, hoppats tillsammans, och väntat tillsammans. Vi har stöttat  varandra på vägen tillbaka till livet. Vi har varit varandras säkerhetslina när vi tagit språnget uti en vardag som inte vet, som inte förstår.

Den stora osynliga kretsen på internet. Den stora beredskapen. Den stora igenkänningsglädjen (det blir igenkänningsglädje även när man har sorgen som gemensam grund). De stora orden, de stora känslorna, de stora gesterna – de som inte får plats i möblerade rum, de får plats på internet.

Internet ger oss chansen att komma varandra nära, vi som är lika, utan den geografiska närheten.
Internet ger oss chansen att älta när vi behöver älta, utan att behöva bryta ner alla murar i vår omedelbara krets.

Internet ger oss chansen att vända våra dåliga erfarenheter, så att de blir till nytta för någon annan, genom att vi får vara en del av deras stora, osynliga krets.

Ibland är det vackert, ibland är det till och med mirakulöst.

Ibland är det sorgearbete.