H: Skall du ha på dig den där?

jag: Ja.

H: När vi går ut ur det här huset och folk kan se oss?

jag: Ja.

H: Alltså. Mamma. Du som är så noga med att vara (gör luftcitationstecken) ”cool”.

jag: Just eftersom jag ÄR cool.

H: Men mamma. Ingen som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Joho. Jag.

H: Ingen VETTIG människa som ser de där kläderna kommer att tycka att du är cool.

jag: Min kära dotter, begreppet ”cool” är vad man gör det till.

H: Det är GAMLA kläder.

jag: Vintage.

H: Från ett helt annat århundrade.

jag: Vintage från det här århundradet skulle vara lite misslyckat.

H: Mamma….

jag: Jag tycker att jag är cool.

H: Och resten av världen får bara rätta sig efter det eller?

jag: Typ.

H: ”Typ”. Du säger ”typ”. Som att du var en av oss.

jag: Smileyface!

H: (himlar med ögonen) Jag trodde att de här problemen skulle gå över när jag gav dig den där lilla broschyren som jag skrev. ”Vilka kläder man får ha på sig och vilka uttryck man får använda”.

jag: I dina skrivna rader finner jag många guldkorn. Men de där kläderna du säger… de är så… inte tråkiga direkt men… du vet. Man får inte vara sig själv om man skall ha de där kläderna.

H: Och det är dåligt för att….?

jag: För att jag vill vara mig själv.

H: Men ingen annan vill att du är det.

jag: Men det spelar ingen roll för mig.

H: Det är bara för att du är tvåhundraåttionio år gammal.

jag: Japp.

H: Alltså mamma. OK. (med enorm självövervinnelse) Ha den där – eh – vad heter det – den där — klänningen. Men stanna i bilen.

jag: Men om jag stannar i bilen träffar jag ju ingen.

H: Exakt.

jag: Alltså du förstår bara inte begreppet coolt.

H: Fluffiga blommiga klänningar som du har köpt på internet. Som andra säljer. FÖR ATT DE INTE VILL HA DEM!

jag: Men jag vill ha dem. För att jag känner mig glad och nöjd och bekväm i dem. Och jag känner mig som mig själv i dem.

H: Det — det räcker väl inte som skäl för att ha DE DÄR kläderna!

jag: Nej. Nej, det gör det faktiskt inte.

H: Allvarligt?

jag: Du har rätt.

H: Så – du tänker gå och byta klänning?

jag: Sade jag det?

H: Eh… inte… riktigt… Men JAG sade det.

jag: Du sade att det inte räckte som skäl att jag kände mig som bekväm och glad och som mig själv i de här kläderna.

H: Och du höll med.

jag: Men jag har två skäl. Jag känner mig som mig själv – OCH jag skämmer ut dig.

H: Och då blir du glad?

jag: Tja. Ja. Det är när jag skämmer ut dig som jag känner mig allra mest som mig själv.