E fyller fem år imorgon. Hon är 122 cm lång. Hon kan räkna till tio, och hon har fått en spruta. Hon förhandlade sig till att få två presenter av bvc-sköterskan (en rosa tatuering och ett lila fjärilsklistermärke), och vi reser oss upp för att gå. Sköterskan tar i hand och säger:

-Jaha, då har ni slutat på bvc då.

Jag vänder mig mot E för att säga att hon är så stor att hon inte hör till bvc längre när pronominet slår mig med full kraft, som en boxningshandske i ansiktet. Ni. Då har NI slutat på bvc då.

Då har jag slutat på bvc, då. När ens sista barn slutar på bvc, då måste även mamman sluta på bvc.

Jag vänder mig om i dörren och tittar in i det lilla vitmålade rummet. Stirrar blint på den scen på vilken så många av mina barns utvecklingssteg har visats upp. Ett skrivbord, en bebisvåg, ett skötbord. Jag har gått på bvc sedan 2003. Skall jag bara sluta nu?

Bvc-sköterskan ler professionellt mot mig och tycker antagligen att jag skall gå ur rummet, men jag kan inte det. Inte nu. Inte sådär bara. Det här rummet – det har varit en stor del av mitt liv. Här har jag suttit och lyssnat på råd om böjveckseksem, samtalat med människor som diskuterat mina bröstvårtor på akademisk nivå, hållit barn i handen vid vaccinationer och jublat när A klev över 18-kilosgränsen.

I det här rummet insåg jag att H behöver glasögon. I det här rummet förstod jag att S inte hörde illa, utan bara föredrog att sätta de små klossarna i en viss speciell färgordning framför att lyssna på ljud i hörlurar vid hörselkontrollen. I det här rummet har änglalika sköterskor förklarat att kolik går över, att jag kommer att få sova (vilket år som helst) och att ett-och-ett-halv-års-trots är helt normalt. Och tvåårstrots. Och treårstrots. Och fyraårstrots. Och…

I det här rummet har allting varit normalt. Och har det inte varit det, så har det blivit det. För på bvc är allt normalt.

Jag kommer att sakna det. Jag kommer att sakna ett rum där allt är normalt, ett rum där någon kan väga normalitet och ta bort oro med ett måttband runt huvudet. Jag kommer att sakna det här rummet.

Bvc-sköterskan tittar forskande på mig, nästan som att jag vore en väldigt intressant form av tredagarsfeber. Jag gör en hjälplös gest mot rummet och säger:

-Vi har varit med om så mycket här. H:s glasögon, S:s eksem, A:s kolik, E:s skorv… Jag kommer liksom att sakna det. Sakna bvc.

Hon ler mot mig, böjer handen bakom sig och stänger dörren till bvc-rummet, det rum där jag inte längre hör hemma, och säger de förlösande orden:

-Det är normalt.

E och jag går ut mot väntrummet, ut mot verkligheten, ut mot framtiden. Jag känner episk filmmusik inom mig, tar E:s hand och tänker säga något om att vi nog skall klara även detta, när E ler mot mig och säger:

-Mamma, jag är stor nu. Och du! Du är också stor nu.

Och så får det väl bli. Vi skall nog klara även detta, vi som blivit stora nu.