Ögon som betraktar mig, som äger mig. Ögon som vet, inte bara tycker, att det är mitt fel att det regnar.

Den sortens blick som är djup som havet och arg som ett hällregn.

Den här blicken vet saker, inte bara saker om regn, utan saker om mig.

Den vet att det mitt fel att hon inte tog regnjackan på när jag bad henne om det.

Den vet att om man blir så arg på sin mamma för att det regnar, att man kastar sina strumpor i havet och det visar sig att strumpor blir ännu blötare av hav än av regn, så är det också ens mammas fel.

Den vet dessutom att mammor har en magisk förmåga att få det att sluta regna, och om de inte använder den kan det bara bero på en sak: mammors oförklarliga, illistiga, ogenomträngliga, inneboende ondska.

Men titta lite längre på den här blicken. Den har mer än ilska och vetskap om hur mammor fungerar.

Den har en glimt någonstans, också. Och när du har sett den glimten, är räddningen nära. Eller närmare. Ser du den? En glimt om att det finns mer i världen än det som är blött och blötare än blött, dumt och dummare än dumt.

Det är en glimt med en hemlighet, en glimt som bara finns hos den som vet var vi lade skorporna med kardemummasmak.

Och det är den sortens hemlighet som också är djup som havet, djup som en mörkblå blick. Den sortens hemlighet som kan rädda en regnig utflykt till ett blött hav, den sortens hemlighet som är lika delar självinsikt, humor och sötsug. Den sortens hemlighet av den sortens glimt i den sortens blick som man kan spegla sig i.

Och detta är hemligheten: Både mammors ondska och femåringars ilska kan botas av skorpor med kardemummasmak.