E: Mamma har du tänkt på att jag är väldigt komplicerad?

jag: (med kanske lite större övertygelse än artigheten påbjuder) Ja!

E: Jag är väldigt komplicerad för jag bodde i din mage när jag var liten.

jag: Ja.

E: Och sedan VILLE JAG FLYTTA UT! Det ville inte de andra. Det är för att jag är komplicerad.

jag: Vilka ville inte flytta ut?

E: Du vet. Alla bebisarna som är kvar därinne.

jag: Kvar?

E. Ja! Alla de som ville stanna i din mage. De gör det för de är inte så komplicerade, de förstår liksom inte.

jag: Så… jag har en massa bebisar i min mage som inte vill komma ut?

E: Ja!

jag: Okomplicerade bebisar?

E: Ja!!

jag: Hur länge har… de funnits där?

E: LÄNGE! För alltid, typ. Och de kommer alltid att stanna kvar.

jag: Så jag bar dem innan jag bar dig? Och nu efter? Låter komplicerat.

E: Ja, men jag trodde det inte själv först. Men så kom jag på att det är därför jag är så komplicerad. För att jag ville ut och börja leva som en människa.

jag: Och… de andra… de ville liksom inte det?

E: (oberörd) Visst! Vi var så många därinne och jag sade ”skall vi inte komma fram nu” och de bara ”nej, vi vill stanna här, det är mjukt och mysigt här inne” för de var inte så komplicerade.

jag: Jag känner mig så… kränkt. På något sätt.

E: För att du har bebisar i magen, kanske.

jag: Jag vet inte exakt varför.

E: För att jag är komplicerad kanske.

jag: Det kan vara en del av situationen, det kan det.

E: De där andra då! De är liksom som… som Minioner. EXAKT så faktiskt. Fast okomplicerade. Det är därför de aldrig, aldrig kommer ut från din mage. De bara bor där för alltid.

jag: Det du säger nu är något helt annat än vad läkarvetenskapen hävdar.

E: För att jag är KOMPLICERAD.

jag: Ah.

E: Du måste lyssna på vad jag säger.

jag: Ja, det förefaller så.

E: Jag är så bra!

jag: Får jag fråga hur du kom till den här slutsatsen?

E: Vilken? Att jag är bra? Eller att jag är komplicerad?

jag: Nej, att det är flera ofödda och okomplicerade bebisar i min mage.

E: Det var enkelt.

jag: OK.

E: Enkelt för mig alltså. För dig hade det varit svårt.

jag: Jag kan tänka mig det.

E: Jag sade till pappa att din tjocka mage var full med mat och då sade han att det var inte så. Och då tänkte jag: vad kan man ha i magen mer än mat? Jo, bebisar.

jag. Och då sade förstås pappa: ”Nej, mamma har ingen tjock mage”?

paus

jag: Det sade väl pappa?

E: Pappa sade att det var tur att det inte fanns fler som jag. Och då tänkte jag att det måste vara alla de där bebisarna inuti som inte är som jag.

jag. OK.

E: Vet du vad det heter när man har många olika okomplicerade i sin kropp?

jag: Schizofreni?

E: Det heter tjock.

jag: Kränkt. Sade jag att jag kände mig kränkt?

E: Jag vet vad kränkt betyder.

jag: Vilken osannolik lycka för mig.

E: Vill du veta vad det betyder?

paus

E: Det betyder okomplicerad.

jag: Förstås.

E: Själv är jag väldigt komplicerad.

jag: Vi är fullständigt överens därvidlag.