Att få sorg är att bosätta sig i mörkret. Omgivningen är densamma som innan sorgen. Men ändå känner du inte igen någonting. Det är som att gå genom ett mörkt hus – du minns dina vägar, men du kan inte navigera dem. Mörkret överväldigar varje vardagsaktivitet. Eftersom du inte kan tända, kan du lika gärna sova. Vad finns det annat att göra?

Och överallt i världen finns det likadana nedsläckta hus. Du ser dem inte, bara, för man kan inte se ett svart hus i mörkret. Men de finns där. Samma mörker, samma ensamhet, samma vilsna vandring genom det som tidigare var vardag. Du vet inte om det. De vet inte om dig. Ensamheten frodas i mörkret, växer som ett ogräs.

Någon gång när du vandrar genom ditt mörker, ska du famla dig fram till ett gammalt stearinljus. Du tar upp det, känner på det, luktar på det. Din hand sluter sig om det och du inser förvånat att du inte kommer att släppa ljuset igen, utan bära med dig det ett tag. Varför vet du inte, det är inte möjligt att tända det heller, du har ingen aning om var du ens ska börja känna dig fram efter tändstickor. Men kanske känns det hoppfullt, eller hoppfullare, att det ändå finns något som påminner om det ljus som förut flödade så fritt över ditt liv. Att det finns kvar ett stearinljus från den tiden – det är ett hopp, lika svagt och flämtande som en ljuslåga i en storm. Det betyder något för dig. Därför bär du med dig ljuset.

Och en dag, precis när du pratat dig själv tillrätta (vad är du för en patetisk typ som går och hoppas på något från förr när det som förut var är borta för alltid?) och precis ska kasta ifrån dig ditt ljus och allt ditt falska, bedrägliga hopp. Då stöter din andra hand på något litet, som känns som papp och plån. Det är fyrkantigt, skramligt. Är det – kan det vara?

Ja, det är det. Du känner dig rik som aldrig förr. Löjligt rik, med tanke på att upplysthet tidigare var så självklart, gratis och för intet. Du tog ljuset för givet. Inte nu, inte när mörkret varit ditt enda sällskap så länge.

Du har tändstickor och du har ett ljus. Du skrattar högt, för första gången på otäckt länge. Ljudet är skrämmande i det mörka, övergivna huset. Det ekar, verkar aldrig ta slut, fast du i själva verket tystnade väldigt fort. Kanske håller du på att bli galen?

Länge står du där och håller i dina skatter. Du kommer ju inte att använda dem. Förstås. När allt kommer omkring har du väldigt lite skäl att tro att de faktiskt skulle ge dig en ljusning. Mörkret som omgivit dig har varit ett märkligt mörker, det har inte lättat under dagsljus, det har varit kompakt, obevekligt. Det har inte kommit av bristen på ljuskällor, det har överväldigat allt. Ätit upp allt ljus. Så. Inte kan väl ett stearinljus fungera i artificiellt mörker?

Tiden betyder ingenting för dig längre, så du vet inte hur länge du står där. Till sist inser du att du måste prova, att det finns något inom dig som hoppas – inte på liv, längre, men på en lättnad i mörkret.

Din hand darrar när den tänder ljuset, darrar så att du nästan tappar allt. Du har ingen ljusstake så du måste hålla i ett stearinljus och en tändsticksask och samtidigt tända tändstickan. Det kräver akrobatik och envishet, ett fokus du inte behövt på länge, särskilt när händerna darrar så. Men. Det går. Tändstickan lyser.

Med en hand som skakar som ett löv i septemberregn – eller kanske som en alkoholisthand nära den flaska han längtar efter och räds –  tänder du veken. Det funkar. Ljuset lyser. Dina ögon behöver vänja dig även vid detta svaga, vaga ljus. Men när de gjort det, när du börjar ana din omgivning igen, bara några decimeter men… du skrattar igen. Högre. Längre. Kanske vansinnigare, men nu bryr du dig inte om det. Nu ska du på upptäcksfärd, nyupptäcka allt det som du tog för givet tidigare.

Du går runt i huset, tittar dig omkring. Alla dina gamla saker – de har varit där hela tiden. De finns kvar. Några har du kommit åt, fördärvat, under ditt famlande i mörkret. Men avvikelserna från det du minns är få. Det mesta är kvar. Du hälsar dessa futtiga ägodelar som vore de kronjuveler. Du ser igen. Du har hittat en del av det som var dig, som var ditt.

Du stannar där länge, i ljuset. Du håller hårt i din nya trygghet. Lite ljus. Du har kommit någonvart, mörkret är inte längre lika  kompakt. Du vilar i detta, ljuset, detta milda, mjuka ljus,nästan inte värt att kallas ljus, för det är så milt. Detta dunkel. Det har givit dig kraft.

Du somnar, och du vaknar. Det vart afton, och det vart morgon. Morgon utan ljus, men med dunkel istället för mörker.

En dag kan du inte stanna där inne längre. Något driver dig ut, till mörkret utanför. Du hade vägar som du gick där också en gång. Du hade vänner, sällskap, saker som hände. Kan du –  vågar du – gå ut igen med ett svagt, flämtande ljus som enda skydd?

Du vågar inte, inte först. Men en dag ska du våga. En dag ska du ta ditt ljus och öppna dörren.

Och det är då duska se dem, de andra. De andra som kommer ur sina mörka hus. Ett ljus vid horisonten, så svagt att du nästan tror att du lurar dig själv. Men nej, det kommer närmare. Från ett annat håll ett annat guppande, svagt ljus. Från alla håll går de. Kommer mot dig – inte mot dig, men mot varandra. Du är en del av denna rörelse, ljusen som dras till varandra.

En slagen och sargad skara som bär på lågor så svaga att de nästan ger upp, att vinden kan släcka dem när som helst. Ändå går de framåt.

Ni kommer att mötas, kanske snart. Dessa flämtande lågor, burna av svaghetens apostlar. Ni kommer att mötas. Du borde bli ängslig, nervös, slå bakut, men du har inga sådana känslor kvar. Du dras till deras ljus som de dras till ditt, som insekter till flammor en augustinatt.

Och en dag träffas ni. En katedral av små lågor, ditburna av en sargad skara, ditburna av människor som bär tunga bördor. Och ni känner igen varandra – inte varandra, men mörkret som ni kommer ur. Ni känner igen ensamheten. Ni vet varifrån ni kommer.

Stearinljusen flammar starkare nu när de lyser upp tillsammans. Och mörkret är lika kompakt därute. Men du har hittat sällskap, du har hittat ljus.

Ljuskatedralen gör ingen skillnad på mörkret, mörkret finns där, kompakt och hopplöst som sorgen själv. Men du har vågat dig ut, upptäckt att det finns ett annat ställe, någonstans där ensamheten tar slut, någonstans där en liten låga kan bli en del av ett stort, mjukt sken. Du har hittat ett gömställe, en plats där mörkret inte är så starkt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret skall inte övervinna det.