Någon gång, när allt bara rullar på, snabbt och sig likt som alltid, då kommer det att hända. Du kommer säkert att vara stressad, förmodligen så stressad att du inte är medveten om vart du ska hän i förväg, även om din trogna följeslagare, listan och almanackan, kommer att påminna dig. Det kommer bara inte att gå in i din hjärna, bara vara ytterligare en sak inlagd i ditt schema.

Och sedan, oundvikligt som en almanacka, kommer verkligheten att nå fram till den punkt som schemat har bestämt.

Och då står du där plötsligt, vid havet. Du kommer att landa där lika andlös och stressad som du alltid är – med hela din ryggsäck fullt av saker som du inte har gjort, som du borde ha gjort, som du håller på att göra (och några saker som borde ha gjorts i måndags).

Men du landar ändå. Och när du står där vid havet, så blir din lista overklig, din vardag fjär. För verkligheten måste väl vara här, vid havet, i dunklet, där ljuset når längst in i själen och doften av vatten renar hjärna och hjärta. Du ska fyllas av den längtan som all naturen bär efter en kraft så stor att den orkar också i vardagen – av hela världens gemensamma längtan efter den kraft som vi inte har ett bättre ord för än kärleken.

Där står du, ett med hela världens längtan, ett med alla vindar och allt vatten och varje molekyl av luft. Och är du inte ett med dem, så gör det ingenting faktiskt. För i din själ (den där som inte står med på listan) är du iallafall för ett ögonblick ett med dig själv, och det räcker gott. Du känner livet i dig, och livet känner, för en sekund eller två, fullständigt igen dig.

Och det är kanske bara fem minuter, eller så känns det som bara fem minuter. Men du har landat där, vid havet. Och kanske kommer det att vara så kort att du inte ens hinner notera det på din checklista (du vet den där andra listan, alltför kort, den där listan över det du redan gjort).

Ändå kommer havsbrisen att fylla dina lungor, att vandra med dig ut i vardagen. Den som var en del av din landning, är nu en del av din andning. För så är det, den som landar måste också lyfta igen, och du också. Du lyfter med luft under vingarna som en havsörn, hjälpt av den vind som är friheten.

Havet följer dig ut i din vardag. Och det är fortfarande samma vardag, den där listorna råder och schemat styr. Det är samma vardag, men med ett hav som följer dig.

I bästa fall påminner den dig om att allt på din lista är sekundärt jämfört med kärleken.