När man ska överleva en stor sorg finns det, enligt mitt sätt att se på saken, tre saker som hjälper mer än andra saker. Det är vännerna, nätterna och musiken.

Vännerna hjälper, när de finns där och håller en i handen medan du tar de där stegen som du måste ta, lever det där livet som du måste leva, och ibland låter dig få en skymt av vardagen igen – vardagen, så föraktad innan sorgen, men så hett efterlängtad efter sorgen. Om du bara fick en sekund av vanlig gråtrist vardag, känner du, utan att ligga pressad under ett mörker som väger ton, skulle du orka. Och tack vare vänner med fingertoppskänsla kan du ibland, mitt i sorgen, erbjudas en smula vanlig, tröstande vardaglighet.

Nätterna hjälper, för de är en halva av verkligheten där mörker är normaltillståndet, där det är tillåtet att falla handlöst, där en avtrubbad känsla av intighet är lika ordinär som tårarnas passionerade sorgsenhet. Nätterna är den tid där du i bästa fall får vakna och upptäcka att timmarna försvunnit medan du sov,  och i andra fall får vara den enda vakna i värld som inte längre är byggd för dig. Det finns något mycket trösterikt i att vara den enda vakna i en sovande, sorgfri värld. Din existentialistiska ensamhet blir en del av din miljö, tillåten och nästan kreativ.

Och musiken hjälper. För musiken har ett språk som inte sårar, inte attackerar, inte skriver på näsan. Musiken blir både vän och natt, en katedral i vilken du kan gå och kontemplera, gömma dig och börja om på nytt. Musiken är den gudomliga upprepningen och den enkla samhörigheten med en värld bortom dig själv. Musik är bön.

Ni som har följt den här bloggen några år vet att jag nästan alltid har ett tema som jag följer under Ansgars dagar. Det här året tänker jag mig ett blandband till Ansgar. Det är ju ingen som gör blandband nuförtiden, och det är ingen trettonåring som vill att deras mamma ska bestämma vilken musik de ska lyssna till. Ändå är det här sånger som jag vill skicka till Ansgar, sånger som är en del av mitt liv med och utan Ansgar, sånger som har följt mig, berört mig, i sorgens stunder.

Idag är det Leonard Cohens Anthem som är sången för dagen.

You can add up the parts 
but you won’t have the sum 
You can strike up the march, 
there is no drum 
Every heart, every heart 
to love will come 
but like a refugee.

Det här var precis min känsla i sorgens stunder – man kan lägga ihop alla delar av livet utan att det blir en summa, en total. Något saknas ständigt. Och varje hjärta kan komma till kärleken, men bara som en flykting. Ord och musik tillsammans fångade mig i något som kändes som en sanning.

Och sedan hände det viktigaste. Den här delen av sången grep tag i mig, med sin självklara formulering av en av livets svåraste lärdomar:

Ring the bells that still can ring 
Forget your perfect offering 
There is a crack in everything 
That’s how the light gets in.

En dag slog mig den här delen av sången som en blixt. Man behöver inte fungera tillfullo för att livet ska vara värt att leva. De där sprickorna som finns överallt är en del av helheten, en del av ljudbilden. Och sprickorna är något mer än fördärv – de släpper in ljuset.

Det var inte en stor uppenbarelse av änglaspel och ljuseffekter, men det var en stilla viskning i min sorg: sprickorna är inte fatala, du kan gå vidare – du ska gå vidare. Sprickorna kanske är just det mönster som nu ska vara ditt liv. Sprickorna är mer än trasighet, de är andningshål, ljusinsläpp.