Ett sätt att hantera den kosmiska smärtan av att förlora ett barn är att försöka hämta någon slags meningsfullhet i det som hänt. Kanske behövdes Ansgar på ett annat ställe än hos oss, kanske fanns det någon kamp mot den existentialistiska ondskan som bara han kunde utkämpa. Kanske hade han en mission. Kanske finns det någon slags Hogwartsvärld, där han lever, så nära oss att bara ett tunt skynke skiljer oss, men så långt borta att vi inte ens kan ana.

Eller kanske är allt bara meningslöst och tomt, ensamt och utan högre plan. Allt tar bara slut och det finns ingen långsiktig mening med något alls. Så kan det vara.

Fast det får inte vara så.

Men det kan vara så.

Vi vet ju inte. Vi når inte dit med vår kunskap och vår erfarenhet, vi kan inte ställa oss på tå eller kika runt ett hörn eller tänka ett extra varv för att smygse lite in i evigheten. Vi vet inte. Det finns en existentialistisk ångest förknippad med detta, att livet slutar med något som vi inte vet, men det existentialistiska mångdubblas när man plötsligt behöver veta, inte för sin egen skull, utan för sitt barns.

Vi har ingen aning, men vi har många bilder. Många mjuka tankar och goda berättelser. En av mina favoritidéer om himlen grundar sig på något som berättas av en god vän till C S Lewis, han som skapade Narniaböckerna. CS Lewis på sin dödsbädd vaknade plötsligt ur den förvirringsdvala han befann sig i, spanade ivrigt ut i intet och fascinerat sade ungefär: ”Är det SÅ det blir?! Wow! Jag hade ingen aning, hade aldrig kunnat ens börja ana!”

Sedan vaknade han på riktigt, och den goda vännen frågade vad han hade sett, vad han kunde berätta om den himmel som snart skulle ta emot honom.  C S Lewis hade inga minnen alls av sin dröm, men den gode vännen beskrev hans extatiska tonfall, och de tillbringade en behaglig eftermiddag med att försöka tänka ut allt det otänkbara som skulle kunna vara den fantastiska himlatillvaron.

Och jag drömmer om en himmel som var så fantastisk att inte ens en fantasyförfattare kunde börja ana vidden av allt det underliga, underbara som väntar där. Jag drömmer om den himlen åt Ansgar, och åt oss alla i och för sig, men hittills åt Ansgar. Jag hoppas att den är så fantastisk att inte ens de vildaste drömmar och förhoppningar kan förbereda oss på det som väntar.

Men en sak känner jag i hjärtat, på det där sättet som man känner saker som man liksom vet, utan att veta. Jag känner – och inget kan övertyga mig om något annat, för jag känner i mitt moderssinne, och hur resonerande du än vill vara kommer du aldrig att tala mitt moderssinne tillrätta med förnuft – att Ansgar är någonstans där det är gott för honom att vara.

En av de tröster som kom till mig i musiken kom från musikalen Kristina från Duvemåla, den allra sista sången.

En gång var jag rädd för mörkret
men det är jag inte mer
Dagar, nätter, det gör ingen skillnad
jag är trygg vad som än sker
Du ängslas över mig
men jag kan lova dig
Om allt rämnar runtomkring oss finns vår kärlek kvar
Den har inget slut, du och jag, vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt
Jag är i gott bevar

Som sagt, vi kan inte stå på tå och kika runt ett hörn eller använda oss av logik för att lista ut vad som händer efter döden. Men jag tror att musiken kan glimta till, som ett ljus ur ett nyckelhål. Vi ser inga konturer, och glimten är borta innan den kan identifieras, men den tyder på att någon är hemma, att något är varmt och ljust, på den andra sidan om de där dörren.

I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klart
Den lyser dig väg, en gång ska vi mötas åter
Beskyddet av en ängel som står vakt, det vet jag att du har
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt: Jag är i gott bevar