Idag är det tretton år sedan Ansgar dog. På hans begravning spelade en trumpetare Evert Taubes Nocturne, och Nocturnes text har följt mig under livet.

Den här texten, som jag alltid har kunnat utantill på det sätt som man kan en text av Evert Taube om man är lite av en textnörd, tänkte jag mycket på en natt när Ansgar levde och mådde bra. För mig var det en text om föräldraskap, helt plötsligt.

Har du varit med om det någon gång, att en sångtext som du känt till länge plötsligt får en helt ny mening för dig? Så var det med Nocturne för mig, en natt i november 2002 då jag sov i den smala sjukhussängen med Ansgar vid min sida.

Slumra min vän
Natten skrider
Kärleken vaktar dig
Ömt och tyst

Det var det där med att kärleken vaktade ömt och tyst: Den som vaktar ömt och tyst gör det för att inte störa, inte oroa, inte tränga sig på. Plötsligt hade en rad som bara lät bra, en rad jag aldrig funderat över, brutit sig ut ur textmassan, fått liv, blivit tredimensionell. Så här skulle det vara nu: Jag var kärleken som vaktade.

Jag nynnade sången i mitt inre och lät texten sätta igång explosioner av nya associationer i min hjärna  – Helig den frid hjärtat hyser mitt i den virvlande blodstormens larm – javisst, så måste det vara. Frid som kommer från hjärtat, som är kärleken som vaktar, det måste vara heligt. Få saker hade någonsin känts så heliga som detta: En son på min arm, att vara någons trygghet.

Och sedan. Sedan kom döden. Sedan fanns det ingen trygghet, iallafall var jag ingen trygghet för Ansgar. Jag kunde inte rädda honom. Han kunde inte sova på min arm. Den sortens föräldraskap var över.

Efter Ansgars begravning blev Nocturne så smärtsam att jag inte lyssnade på den på många år. Men när den kom tillbaka till mig var det med ytterligare en sådan där fullständig omvändning av mening – den sång som först handlat om att somna, som sedan fick en ny djupare mening av att jag blev mamma, fick nu ytterligare en ny mening av döden.

Flyr mig i drömmen som våg flyr vind. Tänk om döden följer på livet som våg flyr vind, i samverkan, men alltid åtskilda. Vågen alltid en följd av vinden, och vinden som alltid vill ikapp vågen men hela tiden skjuter den framför sig.

Vinden förde bort Ansgar, på en våg som alltid ligger lite före mig, aldrig nåbar, men ständigt där. Aldrig inom räckhåll, men alltid närvarande.

Och plötsligt kanske de här raderna kunde handla om mig som sörjande: Helig den frid hjärtat hyser, mitt i den virvlande blodströmmens larm! Mitt i alla känslor, all upprördhet, all sorg och förtvivlan, finns ett stormöga av lugn, av tillförsikt, nästan. Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig. Det är frid, moderlig frid, helig frid. Samma frid som den där natten på sjukhuset, men denna gång mitt i den virvlande blodstormens larm.

Och så möts vi i friden, möts i sången: Liv och död, trygghet och oro,  månen, natten och friden – och sömnen och döden.

Slut är din strid. Månen lyser. 
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.

Kanske var den där sömnen i sjukhussängen en försmak av döden, en förkunskap om att föräldrars kärlek till sina barn sträcker sig bortom döden. Kanske är det det vi känner varje natt, alla föräldrar som tittar in genom sovrumsdörrar på sina sovande barn och känner stora, osägbara känslor av sammanhörande, av enhet, av evighet?

Kanske finns där i natten ett hemligt, heligt mötesrum för den kärlek som når bortom allt, bortom den slutgiltighet som döden skrämmer med, bortom avsked. Kanske finns det en hemlig öppning i nattens mörker mellan det som är och det som ska komma, när vi inte kan minnas eller agera, när vi bara kan ta emot. Kanske är det därför mörkret är sorgens hemvist, för att där finns hoppet.

Shadows touch and pass and never see the day. 
There is a crack in everything, that’s how the light gets in. 
I natt ska en stjärna tändas, den ska skina klar. 
I’ll find my way through night and day. 
Vårnattsvind svalkar dig. 
Sov på min arm.